2013 är snart över.
Ett år som överlag har varit rätt bra. Inte för att att något händer. Jag är kvar på samma jobb som tidigare. Men jag har ett helt ok schema och tjänar bättre än vad jag skulle göra någon annanstans. Min utbildning sträcker sig nämligen som mest till ofullständigt gymnasiebetyg och någon enstaka kurs på komvux. Då får man vara nöjd i min sits.
Vad hände annars? Hälsade på mina vänner i amerikat.
Det var fina dagar. Vi åkte bil på västkusten, till vegas, till utah och tillbaka. Men bäst var ändå i sömniga orten de bodde i. Mountain View som låg någon timma utan för San Fran. Där man kunde avsluta dagen med ett dopp i poolen och ta en öl i bubbelpoolen som sängfösare.
Många har frågat vad som var bäst med den resan, ofta har jag sagt den Zion National Park i Utah.
I övrig är musik fortfarande mitt enda intresse. Att lyssna på musik that is. Spela är jag alldeles för rastlös för att lära mig att göra.
För några år sedan fylleköpte vi en gitarr hem. Försökte kanske tre gånger att spela på den. Nu står den i källaren.
Med musiken kommer mina kära musikquiz. I januari börjar vi på debaser, känns stort. Nu är det på riktigt och jag och mitt lag håller i premiärquizet.
Jag behöver en hobby.
Alltså, 2013, du var helt okej.
Nu ska jag göra en top 10 låtar of 2013 lista.
tisdag 31 december 2013
tisdag 16 april 2013
Träningen
Intressant ändå hur man förändras.
För två-tre år sedan, nästan spottade jag på allt som hade med gym och träning att göra.
Nu tränar jag minst tre dagar i veckan. Framför allt löpträning men även styrketräning. Senast i morse var jag på gymmet, vaknade nio, en timma senare svettades jag bland skivstänger och träningsmaskiner.
Själva träningen i sig är fortfarande tråkig. Varje kilometer jag springer är en plåga. Hamnar verkligen inte i det där zen-liknande tillstånd många löpare pratar om.
Än värre är det med styrketräningen. Vi snackar noll motivation. Ännu värre då det alltid är puckon runt omkring en på gymmet, även när jag är där innan klockan sex på morgonen.
Det enda som får mig att gå vidare och träna ännu en dag det faktum att det ger resultat. Jag mår bättre än någonsin, har inga som helst sömnproblem längre.
Att bli smal har aldrig varit något mål. Jag har alltid varit lite rund eller iallafall haft en kula på magen. Och har varit någorlunda bekväm med det.
Min typ av 30års kris alltså.
För två-tre år sedan, nästan spottade jag på allt som hade med gym och träning att göra.
Nu tränar jag minst tre dagar i veckan. Framför allt löpträning men även styrketräning. Senast i morse var jag på gymmet, vaknade nio, en timma senare svettades jag bland skivstänger och träningsmaskiner.
Själva träningen i sig är fortfarande tråkig. Varje kilometer jag springer är en plåga. Hamnar verkligen inte i det där zen-liknande tillstånd många löpare pratar om.
Än värre är det med styrketräningen. Vi snackar noll motivation. Ännu värre då det alltid är puckon runt omkring en på gymmet, även när jag är där innan klockan sex på morgonen.
Det enda som får mig att gå vidare och träna ännu en dag det faktum att det ger resultat. Jag mår bättre än någonsin, har inga som helst sömnproblem längre.
Att bli smal har aldrig varit något mål. Jag har alltid varit lite rund eller iallafall haft en kula på magen. Och har varit någorlunda bekväm med det.
Min typ av 30års kris alltså.
tisdag 28 februari 2012
söndag 19 februari 2012
Handsome devils club
Grey Britain är en av de där skivorna jag ofta återkommer till. Trots att den bara är drygt två år gammal känns den som en klassiker. Gallows var (ja, VAR) ett sådant band som kunde få en att tro på något större. Med Grey Britain gjorde de en skiva som var en som en helhet. Man behöver lyssna på den från 1:a spår till sista. En komplett skiva helt enkelt.
Bland allt hardcore stök var där sköra pianointron och en Frank Carter som upptäckte att han kunde sjunga. Och som han sjöng om förfallet.
Just det faktum att han insåg att han även kunde sjunga fick det att knaka i fogarna. Frank Carter ville inte göra samma hardcorevisa som resten av bandet och Gallows stod snart utan sångare.
De tog istället in en redig hardcoreskrikare från Alexisonfire och allt som var bra med Gallows var som försvunnet.
Frank Carter då? Jo, han teamade upp med ett nytt gäng, bandet blev Pure Love och de gjorde sin första spelning på Alla hjärtans dag. En spelning som såldes ut trots att bandet inte släppt ifrån sig eller ens läckt något material alls förutom en liten teaser på yotube.
Av det jag sett på youtube från spelningen så älskar jag långt ifrån allt, ibland kan det bli lite sunk-rockigt av det hela. Men när de är som poppigast är det bra. Riktigt bra.
Och som han sjunger då. Önskar verkligen att de släpper det sunkrockiga, för då kan det bli hur bra som helst!
Misery är förövrigt en av de bästa låtar jag vet.
Bland allt hardcore stök var där sköra pianointron och en Frank Carter som upptäckte att han kunde sjunga. Och som han sjöng om förfallet.
Just det faktum att han insåg att han även kunde sjunga fick det att knaka i fogarna. Frank Carter ville inte göra samma hardcorevisa som resten av bandet och Gallows stod snart utan sångare.
De tog istället in en redig hardcoreskrikare från Alexisonfire och allt som var bra med Gallows var som försvunnet.
Frank Carter då? Jo, han teamade upp med ett nytt gäng, bandet blev Pure Love och de gjorde sin första spelning på Alla hjärtans dag. En spelning som såldes ut trots att bandet inte släppt ifrån sig eller ens läckt något material alls förutom en liten teaser på yotube.
Av det jag sett på youtube från spelningen så älskar jag långt ifrån allt, ibland kan det bli lite sunk-rockigt av det hela. Men när de är som poppigast är det bra. Riktigt bra.
Och som han sjunger då. Önskar verkligen att de släpper det sunkrockiga, för då kan det bli hur bra som helst!
Misery är förövrigt en av de bästa låtar jag vet.
söndag 15 januari 2012
När döden knackar på dörren
När man konstant motar bort sina känslor blir det som en flodvåg av känslor i ett sunkigt vilorum på jobbet när döden knackar på dörren. Väl i hemmets trygga vrå var allt mycket lättare och jag kunde andas och prata igen. Döden ska ju vara något naturligt, jag ser det så. Folk är gamla och de dör.
Nu har jag mest ångest för begravningen och alla finska släktingar som jag inte förstår. Ångrar än en gång att jag inte lärde mig finska.
Min finska sträcker sig ungefär så här långt:
Nu har jag mest ångest för begravningen och alla finska släktingar som jag inte förstår. Ångrar än en gång att jag inte lärde mig finska.
Min finska sträcker sig ungefär så här långt:
onsdag 28 december 2011
V som i Vallentuna
Som en julklapp dök den här låten upp häromdagen.
Refrängen (utan sång!!) fäller krokben på mig. Som en natt som aldrig vill ta slut.
Refrängen (utan sång!!) fäller krokben på mig. Som en natt som aldrig vill ta slut.
torsdag 15 december 2011
10 år, going 100.
Av någon anledning ramlade jag in hos Adele på spotify. När 19 kom försökte jag gilla det, jag tyckte Chasing Pavements var en bra låt. Men skivan gav mig inget, det berörde mig inte alls. Folk som sjunger rent tekniskt bra brukar sällan beröra mig.
Trots att den är uttjatad och således även patetisk och klyschig kan jag inte undgå att gilla Someone Like You, det märker jag nu mitt i natten. Samtidigt ser jag på facebook att ännu en av mina ytliga bekantas förhållanden har brutit upp. Jag hatar uppbrott. Trots att dessa ytliga bekanta inte berör mig, inga jag direkt bryr mig om, så kan jag inte låta bli att känna med dem.
Adele sjunger om ett förhållande i kras och jag kan inte identifiera mig förutom när jag läser att S "went from a relationship to be single". Alla dessa meddelanden jag läst otaliga gånger i år på facebook eller fått höra över en kaffe, i hissen på jobbet, läst på twitter. Allt det är vad jag hör när jag lyssnar på Adele.
2011, året då alla gjorde slut.
Alla utom jag och Caroline. Vi firar 10 år i januari.
T I O Å R.
Jag kan knappt tro det själv, det känns som något år men är mer än en tredjedel av mitt liv och då är jag bara 28. Jag vill aldrig lyssna på Someone Like You eller någon annan uppbrottslåt och känna igen mig. Jag tar hellre döden framför det.
Klyschigt som fan. Men så är det bara.
Första bilden, tagen för 7 år sedan. Jag ser ut som Lorentz (glasögonen, håret). Caroline gör något så udda som att pussa mig på bild. Sådana bilder kan nog räknas på min ena hand.
Andra bilden, tagen nu i oktober i New York. Vi fakkar ur på Brooklyn Bridge, sista natten i New York. En jävligt bra vecka. 10 jävligt bra år.
10 år going 100!
Trots att den är uttjatad och således även patetisk och klyschig kan jag inte undgå att gilla Someone Like You, det märker jag nu mitt i natten. Samtidigt ser jag på facebook att ännu en av mina ytliga bekantas förhållanden har brutit upp. Jag hatar uppbrott. Trots att dessa ytliga bekanta inte berör mig, inga jag direkt bryr mig om, så kan jag inte låta bli att känna med dem.
Adele sjunger om ett förhållande i kras och jag kan inte identifiera mig förutom när jag läser att S "went from a relationship to be single". Alla dessa meddelanden jag läst otaliga gånger i år på facebook eller fått höra över en kaffe, i hissen på jobbet, läst på twitter. Allt det är vad jag hör när jag lyssnar på Adele.
2011, året då alla gjorde slut.
Alla utom jag och Caroline. Vi firar 10 år i januari.
T I O Å R.
Jag kan knappt tro det själv, det känns som något år men är mer än en tredjedel av mitt liv och då är jag bara 28. Jag vill aldrig lyssna på Someone Like You eller någon annan uppbrottslåt och känna igen mig. Jag tar hellre döden framför det.
Klyschigt som fan. Men så är det bara.
Första bilden, tagen för 7 år sedan. Jag ser ut som Lorentz (glasögonen, håret). Caroline gör något så udda som att pussa mig på bild. Sådana bilder kan nog räknas på min ena hand.
Andra bilden, tagen nu i oktober i New York. Vi fakkar ur på Brooklyn Bridge, sista natten i New York. En jävligt bra vecka. 10 jävligt bra år.
10 år going 100!
måndag 12 december 2011
Nuförtiden går jag på gym. Det som började med att halvt på skämt, halvt på allvar anmäla sig till midnattsloppet har nu slutat med att jag sitter på ett gym 2-3 dagar i veckan. Och det är inte bara konditionsträning längre.
Jag tänkte jag skulle få en tjurnacke som Henry Rollins lagom till sommaren.
Jag tänkte jag skulle få en tjurnacke som Henry Rollins lagom till sommaren.
Nyår
Julen närmar sig med stormsteg, i år är jag för första gången på väldigt länge ledig både julafton och nyårsafton. En lyx för såna som mig som sliter i bunkern som håller öppet varje dag.
Nyårsafton är som vanligt totalt oplanerad. Eftersom jag inte har alltför många vänner blir en hemmafest lätt väldigt mycket mysfest med sällskapsspel and so on. Inget ont om det.
Men i år vill jag gå på en fest. Riktigt fest.
Om inte annat vill jag iallafall höra bra musik och umgås med folk jag gillar. Gärna på lokal då vi slipper tröttheten och myset.
En fest med champagne, beats, riff och ett kokande dansgolv helt enkelt.
Bjud in mig till något sådant tack.
Nyårsafton är som vanligt totalt oplanerad. Eftersom jag inte har alltför många vänner blir en hemmafest lätt väldigt mycket mysfest med sällskapsspel and so on. Inget ont om det.
Men i år vill jag gå på en fest. Riktigt fest.
Om inte annat vill jag iallafall höra bra musik och umgås med folk jag gillar. Gärna på lokal då vi slipper tröttheten och myset.
En fest med champagne, beats, riff och ett kokande dansgolv helt enkelt.
Bjud in mig till något sådant tack.
fredag 2 december 2011
More sad mix
Snart är det jul och det ska listas skivor och låtar. Jag hänger inte riktigt med i år då jag inte längre har koll på vilka låtar som kom när. Phil Lynnott - Tattoo kan omöjligt ha kommit i år va? Ändå en av låtarna jag har dansat till allra mest här hemma i lägenheten 2011.
Sen har det varit en herrans massa singlar och mixtapes och gud vet vad. Man vill heller inte lägga något på årslistan som man upptäckte för en vecka sedan. Hur mycket jag än älskar ASAP Rocky - Peso just nu kan det likväl vara en intensiv förälskelse som snart övergår i trötthet. Tänk om fullängdaren (3 miljoner dollar kontraktsskivan) suger. Vill jag då stå för att ha ASAP på min årslista.
Nej, en årslista tål att tänkas på.
I övrigt är det 2 december. 6 plusgrader ute och jag försöker hamna i jul-mode. Har precis beställt lite julklappar, och är nervös att åka in till jobbet då årets julöde avgörs. Blir jag ledig på julafton har vi julfirande här hemma. All familj och vänner är välkomna om man så vill.
Pular med årets julplaylist och blir, som vanligt, alldeles tårögd av Stay Another Day. Jag hade inte behövt veta att den handlar om ens broders självmord. Jag som älskade låten och gick sönder varje gång jag hörde den innan, så vacker. Jag klarar som bekant inte av döden, nu betyder låten ännu mer.
Den här b-sidan är inte fullt så sorglig, om än otroligt vacker.
Sen har det varit en herrans massa singlar och mixtapes och gud vet vad. Man vill heller inte lägga något på årslistan som man upptäckte för en vecka sedan. Hur mycket jag än älskar ASAP Rocky - Peso just nu kan det likväl vara en intensiv förälskelse som snart övergår i trötthet. Tänk om fullängdaren (3 miljoner dollar kontraktsskivan) suger. Vill jag då stå för att ha ASAP på min årslista.
Nej, en årslista tål att tänkas på.
I övrigt är det 2 december. 6 plusgrader ute och jag försöker hamna i jul-mode. Har precis beställt lite julklappar, och är nervös att åka in till jobbet då årets julöde avgörs. Blir jag ledig på julafton har vi julfirande här hemma. All familj och vänner är välkomna om man så vill.
Pular med årets julplaylist och blir, som vanligt, alldeles tårögd av Stay Another Day. Jag hade inte behövt veta att den handlar om ens broders självmord. Jag som älskade låten och gick sönder varje gång jag hörde den innan, så vacker. Jag klarar som bekant inte av döden, nu betyder låten ännu mer.
Den här b-sidan är inte fullt så sorglig, om än otroligt vacker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)