Grey Britain är en av de där skivorna jag ofta återkommer till. Trots att den bara är drygt två år gammal känns den som en klassiker. Gallows var (ja, VAR) ett sådant band som kunde få en att tro på något större. Med Grey Britain gjorde de en skiva som var en som en helhet. Man behöver lyssna på den från 1:a spår till sista. En komplett skiva helt enkelt.
Bland allt hardcore stök var där sköra pianointron och en Frank Carter som upptäckte att han kunde sjunga. Och som han sjöng om förfallet.
Just det faktum att han insåg att han även kunde sjunga fick det att knaka i fogarna. Frank Carter ville inte göra samma hardcorevisa som resten av bandet och Gallows stod snart utan sångare.
De tog istället in en redig hardcoreskrikare från Alexisonfire och allt som var bra med Gallows var som försvunnet.
Frank Carter då? Jo, han teamade upp med ett nytt gäng, bandet blev Pure Love och de gjorde sin första spelning på Alla hjärtans dag. En spelning som såldes ut trots att bandet inte släppt ifrån sig eller ens läckt något material alls förutom en liten teaser på yotube.
Av det jag sett på youtube från spelningen så älskar jag långt ifrån allt, ibland kan det bli lite sunk-rockigt av det hela. Men när de är som poppigast är det bra. Riktigt bra.
Och som han sjunger då. Önskar verkligen att de släpper det sunkrockiga, för då kan det bli hur bra som helst!
Misery är förövrigt en av de bästa låtar jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar