Per Gudmunsson kommer med stora avslöjanden på ledarsidan i SvD.
Ian Curtis röstade på Margret Thatcher.
Jaha? Ian Curtis har väl aldrig varit känd för något politiskt, bortsett från den schyssta nazikänslan som fanns i kläder och skivomslag (och bandnamn). Fast det var ju endast simpla provokationer.
Så vart vill Gudmunsson komma, bortsett från att sparka lite på Andres Lokko. Samt hylla Thatcher, för hon var tydligen en räddare, precis som Bildt var och Reinfeldt kommer att bli.
En räddare för dem rika.
Vad blir för oss andra?
Ta efter Billy Bragg, Paul Weller och alla dem andra är väl ett alternativ.
4 kommentarer:
Lokko antyder att filmen tar upp klassamhället i England. Gudmundsson vill visa att så inte är fallet. Oavsett om man nu råkar vara höger eller vänster kan man väl enas om att det är relevant kritik.
Försöker inte Gudmundsson påtala att Control är helt opolitisk, och att det är skönt.
Jag tror också att han påpekar att många skribenter använder en analys från vänsterhåll som oftast inte finns där, mycket för att finna en politisk mening med många filmer. Vad jag tror han menar är att många band blivit vänster, utan att de varit politiska, men att många köper det rakt av.
Att folk sen blir provocerade av slutet på hans artikel blir ju bara kul i just det sammanhanget.
Jonas:
Lokko är en överklass kille som så gärna vill vara arbetarklass att han romantiserar samhällen på dekis.
Så visst, kritiken var någorlunda befogad.
Men att på en Ledarsida ha personliga vendettor mot såkallade "vänsterjournalister" är väl att ta steget lite väl långt.
Anonym:
Gudmunsson försöker påpeka att allt annat än höger är fel. Här har vi verkligen en inskränkt kille.
Personligt vendetta? Tja, det är väl snarare en kritik mot att hela kulturetablissemanget är enögt vänster.
Att en HÖGER-ledarsida är höger är ju mindre mysko än att "kultur" per automatik verkar innebära vänsterromantik...
Skicka en kommentar