Bödeln stämplar ut

There's no future for englands son
They're nine years old and they all carry guns
There ain't no glory and there ain't no hope
We will hang ourself, just show us the rope
There ain't no scapegoats left to blame
We brought this on ourselves
We could have been the change

Är återigen inne i en vecka där Gallows spelas till och från jobbet.
Avslutande Crucifucks börjar hårt och rått, slår sen av på tempot och tillslut är det endast Frank Carter kvar som skriker ut de sista raderna, andetagen hörs, och man förstår att det är allvar nu.
Detta följs av ett par minuters lätt tjutande och domedagspiano.
Det är dags att ändra på skiten!

Time to go veg?
angående skandalbilderna från grisfarmarna vill säga, jag mår lite lätt illa bara jag tänker på det hela.

Santa Claus is coming to town

I vårt köksfönster är det redan jul!

Why should I care if I had to cut my hair

Alla runtomkring mig har samtal på tu man hand om allt från endagarsvistelser i amerikanska fängelser till snack om stora utförsäljningar på diverse småbutiker. Själv sitter jag och stirrar rätt in i min egen spegelbild samtidigt som frisören sammanbitet försöker få mitt hår superkort med sin sax, de vägrar ju använda maskin, tydligen.
Minuterna går och bortsett från enstaka frågor om hår och frisyr är det tyst, inte ett ord sägs.

Visst tycker jag det är skönt att inte behöva prata med frisören, jobbsnack och prat om musik med folk som inte "kan" musik är dömt att bli smärtsamt. Det är bara underligt, frisörer är kända för att kunna kallprata bort en timma men med mig är det tyst. Är jag så urbota trist? Är jag bäst i världen på att döda konversationer? Något måste det ju vara. Samtidigt är det skönt att de faktist fokuserar på håret istället för samtalet, det gör att jag alltid vågar gå tillbaka dit, då jag ännu inte blivit missnöjd.

Det bästa i världen

Montt Mardie är en artist jag aldrig riktigt gillat, något med det engelska uttalet och det lite "duktiga" utrycket har alltid stött ifrån mig. Enda gångerna jag faktist tagit till mig det är när han har bytt språk, då har texterna blivit bra och hans röst gör sig flera gånger bättre på svenska.
Tur då att han nu byter namn (Monty) och överger engelskan för sitt modersmål, för att höra nya materialet infinner man sig på Debaser nu på fredag.
Ifall man är osäker på hur bra det är kan man kolla in den här R. Kelly covern som är magisk!

För alla dom

Supergrupper är tydligen skiten som gäller i år, redan på pappret verkar Tutankamon vara världshistoriens allra mest tråkiga band. Vi har alltså medlemmar från Peter Bjorn & John, Shout Out Louds och Concretes. 3 x kompentent och tråkig = Skittråkigt och värdelöst, right?

Tacka vet jag Bredängs finest, Ison & Fille som slår sina påsar ihop med Söders finest-has-been, Petter och resultatet som är en jullåt som släpps precis en månad innan julafton. Lagom till nötter, glögg och julfester får vi än mer julstämning med den här låten.
För Alla Dom innehåller som namnet antyder en Scocco sampling och det hela känns sådär hemtrevligt som det bara gör på julen.

2009 års version av Triad? Now that's what I call a supergrupp!

Blaka Blaka!

Tillägg till mitt nuvarande komatillstånd: Att vara för snäll när man jobbar med inkompetenta människor är en dålig kombination.

Annars: Människor är livrädda för svininfluensan men suger i sig cigaretter som om det inte fanns en morgondag. Lungsjukdomar och Cancer är ju inte i närheten så farligt som svininfluensan.

Det är gnäll om mörker hit och regn dit, men det innebär bara en härlig väntan på julen, annars kommer den för snabbt...

Bortsett från det så har jag fått mina t-shirts från Caliroots. En Boyz n The Hood (huyndai) och en teckand Pet Sounds som är grym. + jag har O' Boy hemma, världens bästa höstdryck!
Jag ser ljuset i tunneln....

Working, working, working

Framför mig väntar 5 dagars arbete, FEM hela jävla dagar, för mig som vanligtvis jobbar högst 3 dagar i sträck är detta en evighet.
Särskilt illa känns det eftersom det endast blir 31 timmars arbete, ineffektivt så det skriker om det.
Jag går in i koma, musiken på tuben till och från jobbet blir min enda räddning!

Demoner & en karlakarl!

Har precis varit och sett Paranormal Activity, enligt reklamen skulle det vara "scariest movie ever". Så jag gick dit med noll förväntningar, sista kvarten var väl läskig, annars en ordinär rysare med ett riktigt dåligt slut. Problemet är bara att jag verkligen inte har nerver för sådana här filmer, sitter som på nålar, svettas och försöka att fokusera längst ner i hörnet på bioduken.
Därför känns det skönt att komma hem till Austin Powers: The Spy who shagged me och sedan avrundar vi kvällen med Die Hard 4.0.

Bruce Willis är en riktig karl!

Orkanen närmar sig

Snart smäller det! Stod det i en kommentar samt en länk till Pascals hemsida.
Det snurrade till lite i skallen och jag blev alldeles upprymd av bilden, omslaget och låttitlarna.
Nyår och Tuttifrutti går redan att höra på myspace, Dansar har vi hört live. Och att döma av de tre låtarna kommer det bli en fantastisk skiva, och om jag bara ska gå efter titlarna blir det den bästa skivan hitills.
27 januari släpps den alltså, idag är det 10 november. Med lite enkel matematik är det knappt en månad dit (november är snart slut, decemeber är bara julstök, sen nyårskoma, bara några veckor alltså). Räknar man ordentligt är det mycket längre, men jag räknar inte ordentligt...

You trip me up

Winter Kills

Nätterna är långa nu, såhär på vinterhalvåret är det natt mest hela tiden. Så vad gör väl det om jag stiger upp först vid 13-14? Solen visar sig ändå inte. Just nu njuter jag av mörkret och den kyligare temperaturen Härligt ska det bli att ta en promenad, halvt nyvaken, där runt 16, precis när kaffet kickat in. Nog gillar jag vädret och mörkret just nu men kom tillbaka i mars, då är jag synnerligen trött på eländet och vill ha sol, gröna löv, blommor, uteserveringar, låga tygskor & nya t-shirts.
Ack den som ändå kunde vara nöjd någon gång.

This aint Havana

Ingenting händer här.
Veckan som gick innefattade mest soffliggande och matförgiftning samt en spelning med Henry Fiats Open Sore på Debaser, jag saknade Sir Henry Fiat bakom mikrofonen, hans nya projekt Friends of Dorothy spelade samma kväll. De beskriver sin musik som powerpop och han kallar sig nuförtiden för Paul Fashion, tyvärr nådde det inte riktigt upp till förväntningarna.
Föresten gör han sig mycket bättre än en S/M-mask över ansiktet, fast det gör vi nog alla.
Samma kväll var det gearquiz som inte var allt för roligt, vi kom delad tvåa och vann skivor med band som jag inte vill lyssna på för att de var fula på omslaget.

Nu är det måndag, jag dricker en öl rökig som whisky. lyssnar på End of the Century skivan och min röv tänker inte lämna soffan den här dagen heller.