No Love Lost

Igår var jag iväg och såg Control, filmen om Ian Curtis. Självklart var den jättesnygg, Corbinj kan ju det där med bilder. Självklart gillade man inte Ian eftersom att han var ett manipulativt svin.

Filmen har hyllats från alla håll och kanter och jag tänker inte såga filmen, men känslan när man gick ut från biografen var att något fattades. Eftersom att den baseras på Deborahs bok Touching from a Distance så hade jag väntat mig något annat. Här framställdes Ian som en plågad konstnärssjäl som slet sönder sig själv mellan två kvinnor.
Vart var den manipulativa Ian som bröt ner Deborah bit för bit med lögner och falska förhoppningar. Vart var ärkeaset som bara ville bestämma? Något fattades helt enkelt, gick aldrig in på djupet utan skrapade bara lite på ytan.
Han var en hemsk människa.
Jag vägrar att köpa bilden som framställdes, killen var väl bara en Lad som spelade svår. Det framgår om inte annat i 24 hour party people som visades på svt igår kväll.

Stora behållningen var musiken, som även live gjordes bra när de spelade den själva, tänk vad hemsk om de hade lagt på gamla joy division liveklipp istället.
Ett av mina favoritögonblick var när Ian var på väg till sitt jobb, med en snygg svart rock (med ett patetiskt HATE tryckt på ryggen) till tonerna av No Love Lost. Anton Corbinj vet hur man sätter bilder till musik för att skapa känslor.

Avslutandet av filmen med låten Atmosphere var klockrent. Död, sorg, begravning till en av deras bästa låtar, då var iallafall inte mina tårar långt borta.

Nu ska jag lyssna på Unknown Pleasures, dricka kaffe och hoppas på att solen tittar fram idag.