Hade jag varit en filmnörd hade jag pratat lyriskt om hur otroligt snygg den här filmen är i allt från berättarteknik, hur scenerna inte alltid är i kronologisk ordning, hur vi blir serverade med 35 mm bilder varvat med skateboard klipp filmat med Super 8 kamera.
Men nu är jag ingen filmnörd och finner således dessa saker inte alls lika viktiga.
För mig är det som med Farväl Falkenberg, det är en känsla rakt igenom, som förstärks otroligt bra med ljudet i filmen. För det är lika mycket som det är musik. Man känner hur ångesten äter upp Alex. Hade han inte nog med familjetrasslet så kom olyckan jäkligt olägligt till. Vänner och flickvän pratar mest om att få ligga, medans Alex är apatisk, behöver prata ut. Men hur gör man nåt sånt.
Återigen är vi tillbaka i Falkenberg, för även här är det ett brev som ligger till grunden för allt.
Alex brev till, ja, någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar