Häromdagen var jag på Nostalgipalatset och bläddrade, allra mest för att hitta presenter till Carro, men hittade själv So Alone som är en så vansinnigt snygg (och bra) skiva.
Som vanligt när man är i skivbutiker som drivs av gubbar för gubbar så hör man mycket roligt snack och anekdoter. Nu när jag var där stod två herrar i sina late 50's och pratade om en bekant som de hänvisade till som Mono-Mannen, just för att karln ifråga inte gillar stereoljud utan bara lyssnar i Mono.
Jag fascineras något otroligt över dessa människor.
Imorse läste jag igenom de första sidorna i Ajvides nya bok Människohamn, behöver jag säga att det var fantastiskt? Hans sätt att skriva trollbinder mig, jag kan inte lägga ifrån mig boken, gick hela vägen från tunnelbanan med näsan i boken, och är glad över att ingen körde på mig när jag gick backen upp till lägenheten.
Det som gör böckerna så bra är historierna som omsluter skräcken. Historierna om personerna i boken. Ofta är det igenkänningsfaktor, det hugger i magen. Ajvide kan det där med att skriva om människor som ingen annan valt att berätta om, de utstötta och annorlunda.
Och så skriver han om kärlek och relationer som träffar rakt i hjärtat.
3 kommentarer:
Åh, en ny Ajvide, det har jag missat helt, måste genast köpa.
Hoppas det blev ett fint födelsedagsfirande, det låter alldeles exemplariskt omtänksamt att köpa presenter på Nostalgipalatset. (Och morgonbilden - du ser visst inte förjävlig ut - den är cool tycker jag!)
Jag önska att jag också kunde bli en mytomspunnen figur som Mono-mannen verkar vara.
Clive: Men du är ju kvinna-mannen.
Men det kanske vill ha något bättre smeknamn och bli mer mytomspunnen.
Skicka en kommentar