Häromnatten upptäckte jag en egenskap hos mig själv som jag hatade nåt enormt, samtidigt som jag inte kunde låta bli att gilla läget. Alla som kan sina Vänner har sett Chandlers jobbskratt.
Nu har då även jag utvecklat ett jobbskratt, ett skratt där jag lutar bak huvudet och skrattar i ett högt tonläge, machograbbigt goes gay-fabulous skulle man säkert kunna beskriva det.
Skrattet i sig äcklar mig, men jag älskar att kunna infiltrera, vara en kameolont.
Personligheten som jag har därborta i bunkern börjar jag känna mig allt mer och mer tillfreds med, många av mina nojjor försvinner och jag har mitt fakeskratt som går hem. Jag står med en fot i varje läger utan att någon misstänker någonting och det känns som om jag har koll på dem allihop genom mitt rävspel som började genom konflikträdsla och nu har utvecklats till kontrollbehov.
Hur mycket jag än äcklar mig själv kan jag inte låta bli att gilla den personligheten.
Frågan är bara när de båda delarna av mig ska flyta ihop och göra mig vettig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar