Why should I care if I had to cut my hair

Alla runtomkring mig har samtal på tu man hand om allt från endagarsvistelser i amerikanska fängelser till snack om stora utförsäljningar på diverse småbutiker. Själv sitter jag och stirrar rätt in i min egen spegelbild samtidigt som frisören sammanbitet försöker få mitt hår superkort med sin sax, de vägrar ju använda maskin, tydligen.
Minuterna går och bortsett från enstaka frågor om hår och frisyr är det tyst, inte ett ord sägs.

Visst tycker jag det är skönt att inte behöva prata med frisören, jobbsnack och prat om musik med folk som inte "kan" musik är dömt att bli smärtsamt. Det är bara underligt, frisörer är kända för att kunna kallprata bort en timma men med mig är det tyst. Är jag så urbota trist? Är jag bäst i världen på att döda konversationer? Något måste det ju vara. Samtidigt är det skönt att de faktist fokuserar på håret istället för samtalet, det gör att jag alltid vågar gå tillbaka dit, då jag ännu inte blivit missnöjd.