Lyssnar på Oskar Linnros fullängdare och självklart låter det bra. Det hela låter som jag fantiserar att en debuterande Orup hade låtit 2010, trots avsaknaden av falsettsång, det är disco och knytnävsindie varvat med kritvit soul från sumpan. Gotta love it, eller?
Trots en ett par sjukt bra låtar (25 & Genom Eld) är jag inte helt såld på det här, vissa stunder blir det alltför mjäkiga för min smak, jag gillar ju att lyssna på skivan men det händer ju inget. (originalcitatet är en förklaring varför en gammal whoamedlem inte var homosexuell: "jag gillar ju att titta på killar men det händer ju inget").
Antar att det handlar om identifikation. Vill jag verkligen vara ett Oskar Linnros fan? Vill jag kopplas ihop med packet som trängs på Strand eller pissar i kors utanför spymlan? Häromkvällen stod jag lätt salongsberusad på Debasers uteservering, dj:n spelade ganska mycket som faktiskt finns i min skivsamling. Till en början var det ganska bra, men efter en stund kände jag mig mätt, lätt illamående då allting var så himla sockersött.
Lite så är Linnros, det finns ingen edge och tillslut blir det mest pannkaka (med alldeles för mycket sylt) av det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar