Och så fick man vakna upp ännu en dag med ännu ett dödsbesked. Återigen en kollega på jobbet som dött, precis som senast det hände var det ingen kompis till mig. Visserligen har jag varit hemma hos markus och grillat, spelat TP osv, men det var flera år sen och senaste 2-3 åren har vi knappt pratat med varandra utöver det som krävs när man jobbar.
Och jag är ju en stonecold motherfucker, var totalt oberörd och kände mest ångest över faktumet att jag var oberörd när jag visste att många av mina kollegor var helt knäckta. Det låter kanske konstigt att man är nästintill oberörd när en kollega dör, men på min avdelning är vi uppåt 200 personer som jobbar, man får lätt distans till en del människor då.
Fast det var tungt att jobba, otroligt konstigt stämning och folk jag aldrig kunnat ana skulle bli ledsna stod och grät öppet. Jag hade 10 minuter över och satte mig vid minnesbordet och läste hälsningarna till Markus, ångesten kom krypande, dumt gjort.
Någon hade ställt två cola-burkar bredvid hans foto, för det var så man mindes honom, med två colaburkar i handen. På något sätt var det den finaste hälsningen.
2 kommentarer:
oj, vad obehagligt. eftersom det låter som att det handlar om en ung människa. kanske tidigare frisk. o.s.v.
Ja, han var alldeles för ung för att dö. Däremot har han ju inte varit frisk, det har varit cancerbehandlingar varvat med hypokondri, medicinpoppande och diverse krämpor.
Men han hade mått bättre senaste året, börjat jobba dagtid, blivit fri från cancer osv.
Förmodligen sa kroppen tillslut nej till alla mediciner som han proppade sig full med.
Skicka en kommentar