Det är coolt att vara fattig

Glasvegas får en 2:a i Dagens Nyheter. Förmodligen en välförtjänad tvåa, då första singeln var riktigt jävla usel. Det lät som ett U2 på downers typ, fast med jobbiga synthar.
Problemet är bara att recensenten, Po Tidholm, är en typisk övre medelklasskille som gillar arbetarromantiken och tycker det är tufft med fattiga människor. Nu är grabbarna i Glasvegas rika som fan med ett stort skivbolag i ryggen och då är det klart man väljer att bo i ett trevåningshus i Santa Monica eller någon annan glidig stad istället för en källare i ett kallt och jävligt skottland när man ska spela in sin skiva.
Men nej, Po Tidholm tycker att man ska förbli fattig och leva snålt för att kunna göra bra musik, för att det ska kännas äkta.
Precis som villabarnen som åker till London, Amsterdam eller annan storstad och squattar i något år för att det är coolt att leva så, leva som i ett kollektiv. Som en äcklig snorlobba i ansiktet på de som faktiskt inte har något annat alternativ än att bo i ett ruttet, övergivet hus, den sista utposten.
Jag är så djävulskt trött på romantiseringen av att vara fattig.