Morrissey har gjort det igen, visat vilket uppblåst jävla arsle han är.
Att den där killen har fans är svårt för mig att förstå. Ännu svårare blir det nu. Kom igen, bränn era Smiths-skivor. Sluta hylla honom som något geni. Han är en jävla loser-has-been som har den lägsta människosynen jag varit med om. Är väl bara några enstaka norska black-metal band som spelar i en högre division människoförakt.
Igår var jag på Text & Musik på kägelbanan och i högtalarna spelades ett tag nästan uteslutande musik som hämtat inspiration från Smiths. Vi såg några enstaka band men jag var tvungen att gå längst bak i lokalen och gömma mig då jag inte längre står ut med indie. Indie som är den glättigaste, präktigaste musiken som finns. Allt är sådär superduper duktigt med ett sockersöta leenden. Man kräks för mindre.
Tacka gud för schlagern som i allafall har (misslyckad) glamour istället för sunkiga, illasittande kläder.
Nå, allt var inte skit där och jag gillade konceptet att låta 12 band spela ett par låtar var. Som en intensiv festival. Alkberg var klart bättre än de flesta, Nimmersjö var kort men visste iallafall hur man uppför sig på en scen (man stämmer INTE gitarren i 3 minuter).
Men framför allt var vi ju där för att se Pascal.
Pga bakfylla och allt som hände i världen stannade vi hemma i lördags när de spelade på Slakthuset, så detta var lite av en "revansch" att få se dem.
Och som vanligt blev jag knockad. De spelade bara tre låtar men det var ändå fullkomligt jävla magiskt.
Nyår är den låt jag alltid återkommer till, jag älskar allt med den låten. Det är lätt en av världens 10 bästa låtar. Rent känslomässigt den bästa då jag alltid ryser när jag hör den.
Jag som alltid har långt till tårar, framför allt när det kommer till musik, hade inte alls långt till tårar när Nyår avslutade kvällen.
Nu förstår jag hur Markus Larsson känner sig varje gång han är på Håkan Hellström konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar