Celebris

Som fortsättning på förra inlägget. Hur hamnade jag egentligen bland soulen och de silkeslena rösterna?
Antar att mitt gamla jag som älskade twee fortfarande går igång på när man vågar vara bräcklig samtidigt som mina hiphopgener aldrig försvunnit.
The-Dream - Nikki Part 2 skulle lika gärna kunna ha gjorts av Nixon. Bortsett från att texten är mer av denna värld då texterna i twee-världen allt som oftast handlade om kvinnor som prinsessor och allt möjligt naivt.
The Dream låter som Prince hade låtat idag om han inte flummat bort sig i funkens värld.
Frank Ocean hänger med OFWGKTA och texterna är således därefter. Novacane, en låt om knark, tjejer och fester berör mig mer än mycket annat jag hör idag. Och då gillar jag inte ens knark.
Vem vet hur länge jag håller mig till det här. Känner jag mig själv rätt går jag vidare om någon månad. Kanske har jag koncentrationssvårigheter, eller så är jag bara fortfarande ute efter den perfekta poplåten, och kriterierna för Den Perfekta Poplåten ändras som bekant hela tiden.

Och vad jag gäller knark hatar jag det, särskilt när man reppar det. På samma sätt som jag hatade JJ pga deras vurmande för droger hatade jag att dem för de tillhörde göteborgscenen. Tur då att de är från Vallentuna och reppar mitt gamla postnummer. Då slipper jag få ångest över gbg iallafall. Knarket stör mig fortfarande men jag har fastnat för dem, iallafall ett par spår.
Framför allt Celebris, trots marijuana refrängen, men vilken refräng sen då!