Trots att den är uttjatad och således även patetisk och klyschig kan jag inte undgå att gilla Someone Like You, det märker jag nu mitt i natten. Samtidigt ser jag på facebook att ännu en av mina ytliga bekantas förhållanden har brutit upp. Jag hatar uppbrott. Trots att dessa ytliga bekanta inte berör mig, inga jag direkt bryr mig om, så kan jag inte låta bli att känna med dem.
Adele sjunger om ett förhållande i kras och jag kan inte identifiera mig förutom när jag läser att S "went from a relationship to be single". Alla dessa meddelanden jag läst otaliga gånger i år på facebook eller fått höra över en kaffe, i hissen på jobbet, läst på twitter. Allt det är vad jag hör när jag lyssnar på Adele.
2011, året då alla gjorde slut.
Alla utom jag och Caroline. Vi firar 10 år i januari.
T I O Å R.
Jag kan knappt tro det själv, det känns som något år men är mer än en tredjedel av mitt liv och då är jag bara 28. Jag vill aldrig lyssna på Someone Like You eller någon annan uppbrottslåt och känna igen mig. Jag tar hellre döden framför det.
Klyschigt som fan. Men så är det bara.
Första bilden, tagen för 7 år sedan. Jag ser ut som Lorentz (glasögonen, håret). Caroline gör något så udda som att pussa mig på bild. Sådana bilder kan nog räknas på min ena hand.
Andra bilden, tagen nu i oktober i New York. Vi fakkar ur på Brooklyn Bridge, sista natten i New York. En jävligt bra vecka. 10 jävligt bra år.
10 år going 100!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar