När man konstant motar bort sina känslor blir det som en flodvåg av känslor i ett sunkigt vilorum på jobbet när döden knackar på dörren. Väl i hemmets trygga vrå var allt mycket lättare och jag kunde andas och prata igen. Döden ska ju vara något naturligt, jag ser det så. Folk är gamla och de dör.
Nu har jag mest ångest för begravningen och alla finska släktingar som jag inte förstår. Ångrar än en gång att jag inte lärde mig finska.
Min finska sträcker sig ungefär så här långt:
1 kommentar:
åh :( beklagar. jag kan inte hantera döden alls.
Skicka en kommentar