Livrädd med stil

Varför är man på vaken på nätterna när man ändå alltid bara blir patetiskt nostalgisk?
Nu inatt är det mina gamla kentskivor som spelas, främst b-sidor. Den lyssnades sönder ett tag då jag var 17-18. Då var jag ensam och det mesta jag skrev eller pratade om hänvisades på något sätt till Jocke Bergs texter eftersom jag själv inte kunda sätta pränt på vad jag ville få sagt och det var bara han och henkrik bergren som visste något om mitt liv. Och de släppte b-sidor där år 00. Och chans var ju låten som man ville kunna känna igen sig i, spökstaden var täby.
Och varje gång någon, någonstans gillade kent eller broder daniel var det som om jag såg en ny potentiell vän, men oftast resulterade det i att de sa att de gillade "Så nära får ingen gå" eller möjligtvis "Superstar" låten.
Och ingen förtjänade mig ändå.

Sen blev jag mer sur och levde för bd, men kent var fortfarande viktiga, och de släppte vapen & ammunition, jag tog studenten, skivan var rätt dålig hur mycket jag än kämpade för att gilla den. Man kan ju inte svika en vän, eller svek dem mig? De sa inte någonting längre och på kalasspelningen så var det skitdåligt och äcklig publik och kärlekshistorian var slut.

Men inatt lyssnar jag återigen på B-sidor 95-00. Inser att en del spår fortfarande håller, medans en del känns väldigt daterade. Kent var som allra bäst i slutet av 90-talet, även om de, såhär i efterhand, aldrig var särskilt bra som band, bara som låtar. Nuförtiden är de alltsomoftast skamligt dåliga.