Night after night

I säkert ett års tid har jag haft en låt på hjärnan, letat som en galning överallt för att få reda på vad i helvete det var, i mitt huvud var det en fantastisk glamrocklåt med en otroooligt medryckande refräng. Den hade förekommit på en av hemvideorna som visades på Edge (ztv).
Nu har Palle så tillslut gjort en av de viktigaste kulturgärningar i år genom att lägga upp mängder av klipp från Edge, däribland hans egen hemvideo, pöbelfilm. Och där är den ju, låten Night after Night av Shaboom.
Känner mig oerhört tillfredställd efter allt sökande efter låten.
Lyssna och se samtidigt ett fantastiskt tidsdokument...

Cheap Glue

Häromkvällen satt vi återigen med några glas vin och lyssnade på musik, såpass mycket musik att hjärtat började blöda. Främst och allra mest på grund av Ceasars Palace. Bandet som sumpade hjärnan för att få plats med hjärtat. Deras tre första skivor är sådana popattacker att man bara vill släppa allt, bli full, dansa, hångla eller vad man nu blir lycklig av. Själv blir jag lycklig av Caesars Palace, även idag trots att det var flera år sedan de korsade min väg sen sist.
Nog är det svår konst att göra "dum" musik, det är svårt att göra musik som får en att vilja ta ett till glas vin, att glömma bort att det är en morgondag. Varenda spår på Cherry Kicks och Love for the Streets får mig att känna allt det där, som jag var 17-18 igen fast utan all ångest som låg och gnagde.
I fredags ville jag allra mest ligga nästintill utslagen på ett vardagsrumsgolv och bara vråla med i varenda textrad - I extas.
Istället hamnade jag på Pet Sounds --> Debaser och dansade till Big Poppa. Det var väldigt fint det med.

Bubbles

Äntligen så är Swopen slut, inga fler tidiga mornar eller konstiga passbyten, jag kom hem sent idag också. I torsdags följde jag med för att ta "en öl" efter jobbet för att varva ner. Sen beställde Snake in två flaskor vin till oss fyra som åt mat och då var det kört, typiskt dagpass beteende.
Idag kunde jag som vanligt inte somna efter jobbet utan spenderade hela natten med att gå igenom alla bilder som finns på datorn. Hela mitt vuxna liv i bildform (är 18 på de tidigaste) och jag kunde inte låta bli att känna mig nostalgisk och bli tårögd. Det var bra och dåliga hårdagar, schackrutiga skor & accesoarer, skoluppgifter från carros gymnasietid, julmiddagar och midsommaraftnar samt londonresor i överflöd.

Här är en av Carros skoluppgifter som ännu en gång är nåt manics relaterat om jag inte minns fel, tuggummit ska i originalet vara en cigarett, men cigg är för töntar.

top five records

Jag lever aldrig i nuet utan tankarna befinner sig alltid bakåt i tiden eller blickandes framåt, här & nu existerar knappt för mig utan jag drömmer mig bort mest helat tiden.
Efter gårdagens skivmässa bjöd televisionen på High Fidelity. På grund av det har jag ägnat större delen av dagen att bläddra och lyssna på mina vinyler, efter det lockade de gamla blandbanden och jag var återigen 19-20, Broder Daniel har fortfarande inte släppt Cruel Town och jag & Carro hade våra liv i varsin ryggsäck och allt för mycket tid spenderades i kollektivtrafiken.
Blandband är något fint som man åter borde syssla med, att lägga upp en spotifyplaylist är inte samma sak, inte ens i närheten.

Idag är det kanelbullens dag, jag tänker fira att jag för engångsskull har en helg ledig och sedan må dåligt över att det imorn är måndag vilket innebär jobb.
Topp 5 måndagsångest låtar

5. Dead Kennedys - Take this job and shove it
4. Boomtown Rats - I Dont Like Mondays
3. Broder Daniel - Work
2. Bad Cash Quartet - Monday Morning
1. Pascal - Nyår

Självklart gör jag en spotifyplaylist (what else) fast Pascal går bara att hör via deras myspace!

Det spelades bättre rock, på gräsplanen hemmavid

I min jakt på 2000-talets bästa låtar har jag (åter)återupptäckt The Teenage Idols, rock'n'nroll blir sällan bättre än såhär.
Tyvärr är rock'n'roll lika mycket en konsumtionsvara som pop och därmed missar man ibland andra albumet till förmån för något lika bra. Jag tror hela Sverige missade Teenage Idols andra skiva och därmed ligger bandet under isen för tillfället. Finns Halvar & Co i andra konstellationer måntro?
Here She Comes är hur som helst en debutsingel som slår undan benen på det mesta!

I dont give a What!

Just nu har jag helt tappat lusten och viljan. Endast de ständiga följeslagarna som BCQ och Jesus & Mary Chain funkar. Det är dessa dagar jag går tillbaka, återupptäcker sådant jag förmodligen kommer att glömma lika snabbt som jag klickar fram låtarna på spotify.
Nostalgi är underskattat och Ja Rule likaså. Själv är jag som bekant väldigt svag för covers och kända samplingar. Den här rocky samplingen är simpel och nästan lite för mycket för att släppa som singel.
Men det är en sjuhelvetes bra låt!

nostalgia locomotive

Snön yr här utanför, jag som trodde att våren var på intågande. Tji fick jag.
Eftersom jag ogärna går ut dagar som dessa passade det utmärkt att rensa ut garderober och skamskåpen, såna skåp som är fyllda med skit man inte riktigt vet vart man ska lägga det. Något som går väldigt snabbt om det inte vore som så att dessa skamlådor är fyllda med så otroligt mycket nostalgi med alla bilder, brev och tidningsurklipp som gör att man till slut sitter där alldeles rödögd och snorig i timme efter timme.

Olle med svart hår och nagelack, det var inte igår inte. Bilden är en fotouppgift carro hade i gymnasiet.

I Think you're really kickin!

Chuck Klosterman syntes häromdagen i programet Hype där han undrade vad som hände med bandet Whale. Vi är flera som minns Whale, allt från deras galna debut video Hobo Humpin Slobo Babe till allt mer experimentella Four Big Speakers. Ingen kan göra annat än älska Henrik Schyffert. Cia Soro hade jag gillat ända sedan jag satt uppe alldeles för sent än vad som var lämpligt för en åttaåring när Cia ledde programmet Megafon.
Ska man prata kredd (som i stockholmsspelet) så är det nästan ofattbart hur kreddig Schyffert var under mitten av 90-talet, hyllad komiker som vid sidan av spelar i ett rockband som agerar förband åt blur under deras usa-turne.

Nog för att Whale aldrig lyckades göra ett album fullt med låtar, men av ett sådant band ska man ändå bara minnas singlarna.

Kilotin

When I keep to myself
Its because I know that I don't have
anything to offer you

Under det gamla goda 90-talet var jag en förvirrad skateboardåkande tonåring. På den tiden fanns det något som kallades för Emo, det här var innan dagens benämning av Emo med allt vad det innebär med tripla hårfärger och hårsprejade luggar framför ögonen.
Banden såg ut som gamla skejtare som lyssnade på hardcore men fastnat i tonårsdeppen, därmed emo.
Fireside var ett utav dem banden, jag lyssnade på dem redan från tidiga tonår, men ganska mycket mer i slutet av högstadiet och början av gymnasiet, det var precis i skarven innan jag upptäckte bd.
Vilken femtonåring kan inte motstå Fireside? Med de där angst-gitarrerna och Kristofer Åströms nakna röst?
Kristofer Åström har ju som bekant gått över till att klappa 35 åringar på axeln istället för att torka tårarna på 16åringarnas kinder (tänk på titeln Oh, I'm so alone). Men det ter sig ju logiskt, publiken får växa med artisten även om jag fortfarande föredrar Fireside. Nu spelar jag Do Not Tailgate skivan och inser att det fortfarande, trots att det gått över 10 år, träffar på samma sätt.

Här är utan tvekan det svenska 90-talets bästa video!

Make me wet and dry me over

När jag satt på tunnelbanan idag så sköljdes jag över av nåt slags euforiskt, nostalgiskt rus. Hela jag var ett enda stort leende. Kunde knappt sitta still på sätet och hade inte de engelsktalande affärsmännen brett ut sig så jävligt så hade jag nog inte suttit still.
Det hela höll i sig 2 minuter och sex sekunder och stavas Hello Goodbye - Pussycat.
Denna bagatell till låt är genial på alla sätt och vis.
Förälska dig du med. Mjau!

She breaths the same air I breath

Nuförtiden är det sällan som jag blir alldeles uppspelt och får högre puls när jag går runt och letar skivor. Men igår hittade jag Aerospace - Bright Idea Called Soul på vinyl. Det gav mig samma känsla som när jag hittade den på cd 2001 på mega av alla ställen (benno var jag rädd för).
Det är en känsla jag vill åt oftare, att bli såpass glad av att bara hitta en skiva är något fantastiskt.
Skivan då? Jo tack den är bästa tweepopen som någonsin spelats in, varenda låt är bättre än allt Belle & Sebastian gjorde där under mitten/slutet av 90-talet.
Fast det är ju enbart min nostalgi som talar när jag jämför dem med Belle & Sebastian. Men skivan är något som borde finnas i varje skivsamling hos de människor som har ett hjärta som bultar lite extra för twee.

Aerospace - The only things we share

Fågelstavägen Warriors - Holmes

Återigen visades Colors på teven ikväll, en såndär film jag sett väldigt många gånger. Nu var det ett tag sen, men minnet var inte nostalgiskt skimrande utan det är en riktigt bra film. Sean Penn och Robert Duvall är både alldeles utmärkta i rollerna som Pac-Man och Hodges och skildringen av gängen känns väldigt trovärdig och långt ifrån en romantiserande bild av livet i hooden.

Colors och Boyz 'N' the Hood var tillsammans med Waynes World de filmer jag förmodligen såg allra mest när jag var 13-14 år.
En tonåring som precis köpt Latin Kings debutskiva var såklart helt såld på hela gangster/ghetto prylen och såg varenda film (jag kom över) i det ämnet. Minns New Jack City, Menace to Society mfl.
På den tiden satt vi och lyssnade på trevliga män som Eazy E och hela NWA gänget trots det lyckades vi bli rediga och snälla pojkar utan vare sig dålig kvinnosyn eller småkriminella gangsters, hur mycket Siewert Öholm än trodde att film och musik påverkade kidsen.

I backspegeln är det väl bara Colors & Boyz 'N' the Hood som faktist fortfarande håller.
Vad gäller musiken är det inte heller så mycket som fortfarande är lyssningsbart, dock så pumpar jag skivan Eazy E - Eazy Duz It aldrig har en skitstövel med pipig röst låtit så cool på skiva.
Nu fortsätter jag att träna på coola gängtecken.
Biatch.

Twisterella, destroying things

Jag och twee var en kort kärlekshistoria. Det började stenhårt med Aerospace, omedelbart fick dem mig på kroken efter att ha hört Substance Girl. Så jag provade att flörta lite med de andra banden i samma fåra, Tullycraft, All Girl Summer Fun Band, Ballboy, Ailers Set mfl.
Läste Twisterella på nätet, vågade aldrig gå till bennobutiken, läste Bomben, Revo9 och Rubber Soul In Space istället.
På den tiden då nättidningar var skiten, långt innan bloggen tog över våra skribenter.
Och jag satt där och blev besviken på varje band som smetades in i genren twee. Aldrig var det lika bra som på skivan The Bright Idea Called Soul.
Så kärlekshistorian tog slut där, när Aerospace tillslut försvann efter den välproducerade, och makalöst bra ep:n In a Place of Silver Eaves.
Det kunde ha blivit något, mellan twee och mig.

Jag funderar på att försöka mig på det igen, när min Thin Lizzy förälskelse tar slut.

I got in a little hometown jam

Mellan tredje och fjärde låten igår flög det fram två tjejer jämsides med mig, de var helt lyriska, men besvikna eftersom de inte visste hur länge Yvonne spelat.

Tjej: Hur många låtar har vi missat?
Jag: Tre
Tjej: Vilka då?
Jag: Odd, For your pleasure och nu Wires
Tjej: Ohörbart svammel
Jag ler och nickar lite
Tjej: Vi är från eskilstuna
Utan att riktigt veta vad jag ska svara på det så ler jag stort och nickar vänligt och medhållande
Tjej: ESKILSTUNA! Woooh!

Skönt med folk som är fullare än vad jag är.

Hursom. Var iväg till täby idag för att träffa mina barndomskamrater, dem där som jag träffar drygt en gång om året nuförtiden. Men det är ganska skönt avspänt fortfarande utan påtvingade, krystade konversationer. Perner, Jakop och jag var alldeles för tighta förr i tiden för att det ska bli så. BFF liksom.
Däremot såg jag två andra gamla barndomskamrater på väg hem. Vi åkte samma tåg och jag gjorde mitt bästa för att undvika dem, trots att jag var riktigt bra kompis med både Adam och David så skulle jag undvika dem om jag så skulle behöva missa min tunnelbana.
Nuförtiden blir det bara krystat, och lite jobbigt. Orkar inte prata om en datorbutik som borde gå i konkurs inom en snar framtid. Eller om en återfunnen ganska så extrem religiös tro, det känns på nåt sätt som en lång väg att gå från att lyssna på industrimetal till att bli en djupt troende muslim.
Nej, det var inga jag ville träffa idag. Så jag slapp det.
De hade nog inte så mycket att säga mig heller som tänker i varken ekonomiska eller religiösa termer.

It's more important to be nice

Man vet att man börjar bli till åren när man blir nostalgisk över eurotechno och när många av låtarna idag samplas från 90-talets eurohits. Visserligen var aldrig Alice Deejay mer än en lyckad albumtitel (who needs guitars anyway). Men synthslingan som nu är samplad funkar ändå.
Nog är man gammal och patetisk när man säger att Scooter inte var så dåliga ändå, Move Your Ass är huligantechno från Tyskland, skulle lika gärna kunna vara underworld. Det är ju en (debut?) singel som med all rätta blev en rejäl hit någongång där under mitten på 90-talet, allt annat under den tiden var ju mest skräp ändå, och kom inte och tjata om Oasis och all annan intetsägande britpop.

Egentligen är det skräp, men jag är ett fan av skräp. So, Enjoy!

I'm a soulpunk!

Kommer du ihåg sommaren 2001? Då skinnjackor, stuprör & converse var skiten, då nedladdningen inte alls var utbredd på samma sätt som nu, då The Strokes erövrade (kredd)världen med en EP som nästan ingen hade hört. Och tidiga 2000-talet skulle därefter bestå av mer eller mindre bra garagerockband. Ett tag var det så illa att man bara behövde ha en distad gitarr och spela lite skräpigt för att få släppa en singel.
Många var de band som lyckades få till en bra låt och släppte en värdelös skiva. Teenage Idols var däremot ett av de band som faktist släppte en singel som fick någorlunda bra speltid på bland annat ZTV och som släppte en fruktansvärt bra skiva, mer originell än det mesta som kom fram vid samma tidpunkt.
Singeln var på en skiva som medföljde ett nummer av Sonic. Låten var Here She Comes. Upprepande mörkt monotont muller med ett soulstomp utan dess like. Och sångaren Halvar sjunger med sån intensitet att man tror att han är besatt, ylandet gör det inte sämre.
Deras självbetitlade debutskiva är, för mig, något av en bortglömd klassiker. Jag plockade fram den häromveckan och förvånades över hur jävulskt bra det var. Varenda låt skulle kunna vara min favoritlåt.
Tydligen kom det en andra skiva 2005, men den passerade mig obemärkt. Synd på ett så bra band.
Kolla in videon till Here She Comes här!

Bigger boys, stolen sweethearts

What a night
What a city
What a crowd
What a bomb
What a mistake

Orden är Bonos men skulle lika gärna kunna appliceras på gårdagkvällens derby där fansen i båda lagen enades under samma flagg för att kritisera Svenska Fotbollsförbundets nya regler. Och så gjorde de också, innan matchstart. Sen blev det den vanliga visan.
Så jävla patetiskt, dumt att kritisera reglerna när man knappt kan kritisera de egna leden.

Det är boy-band yra just nu. New Kids on the Block deklarade häromveckan sin återförening vilket vi alla välkomnar, de var ju först, trots att de nuförtiden är gamla som gatan.
Och igår var Backstreet Boys här, lite äldre, lite rynkigare. Förmodligen lika smaklöst amerikanska som vanligt. Och det slog mig att de var aldrig så bra som folk faktist tyckte. Någon enstaka singel här och där kanske.
Nej tacka vet jag Take That, där snackar vi riktigt Boy Band, minns deras första videos där de breakdansade och var så där härligt homoerotiskt som boybands ska vara.

I was a teenage pretty boy

Jag var aldrig en Teenage Pretty Boy, även om ett par tjejer faktist hängde utanför min port dagarna i ända när jag var 12 år och gick i sexan. Backstreet Boys hade precis slagit igenom med sin första singel, tydligen var jag lik Nick Carter och fick brev, bilder, kort osv i brevlådan där hemma, jag skämdes mest hela tiden.
Närmare en pretty boy än så kommer jag inte.
Önskar istället att jag var lite macho, lite mer korkad och hård så att jag med rätta skulla kunna gilla Henry Fiats Open Sore. I sina bästa stunder (Cocaine improves your tennis) är de rakt igenom fantastiska.
Få saker ser jag framemot i år, en av dem är Håkans skiva och konsert samt Pascal på debaser nu på fredag.
Men någongång nu i mars (eller var det april) ska Henry Fiats spela på Debaser, jag tänkte försöka se dem för en andra gång.
Senast var det oroväckande bra, ska jag lyssna på sånt? Körerna fick mig på knä, melodierna bakom den hårda fasaden med skidmasker kunde inte göra mig annat än förälskad.
Den som ändå var 14 år med en skateboard igen.

In the year Tootaosen

Häromnatten drog jag ner en mapp på några hundra mb fylld med svensk hiphop. Den var proppad med allt det där som jag lyssnade på för en sisådär 9 år sedan(gosh vad tiden går). Det var precis efter att Petter hade släppt sin debut som det verkligen började bubbla i sverige. Undergroundscenen som fanns där i slutet av 90-talet var nyskapande och vågade pröva sig fram, med varierande resultat.
Mitt första möte med sveriges underjord var när jag hörde Looptroop - Jag sköt Palme, och det kändes så skönt med några som faktist verkade vara arga. Några månader senare såg vi Looptroop uppträda på Vita Huset, Promoe hade långt skägg och världen kändes upp och ner när resten av publiken var crustpunkare. Men det gick inte att motstå Looptroop, när man är en 15 åring på vänsterkanten älskar man när folk skriker och rappar ut sit hat mot moderater, rasister och poliser.
Det var startskottet för något, jag kände det. Något som präglade mitt liv, hey jag hänger fortfarande på whoa. (dåvarande Backlash, som blev Svensk Underjord och tillslut whoa).

Mbma, mobbade barn med automatvapen var mina favoriter. Främst för att Seron och Organism 12 kompletterade varandra lika bra som Pete & Carl. När Seron "hittade gud" och lämnade musiken bakom sig kände man sig lite snuvad på konfekten. Det var lite som om Håkan Hellström skulle släppt singeln Känn ingen sorg för mig göteborg, och sen bara försvunnit. Man visste ju att det fanns så mycket bättre där.

Den där scenen dog lite efter några år. Våldsironi och enbart rimmande på flera stavelser, som visserligen låter sjukt coolt men blir sjukt trist i längden.
Kanske är det därför någon av de där rapparna aldrig kom upp ovanför marken, deras skivsläpp funkade inte, albumformatet var inte för dem. Det passade helt enkelt bäst på en knastrig kasset som man beställde till adressen jagvillha@hotmail.com

Anledningen till denna text vet jag inte, kanske för att en del låtar som jag fick ner fortfarande får mig att le, kanske för att jag bara vill dra ut på tiden istället för att göra något annat.
Men 99 var ett bra år ändå.

Livrädd med stil

Varför är man på vaken på nätterna när man ändå alltid bara blir patetiskt nostalgisk?
Nu inatt är det mina gamla kentskivor som spelas, främst b-sidor. Den lyssnades sönder ett tag då jag var 17-18. Då var jag ensam och det mesta jag skrev eller pratade om hänvisades på något sätt till Jocke Bergs texter eftersom jag själv inte kunda sätta pränt på vad jag ville få sagt och det var bara han och henkrik bergren som visste något om mitt liv. Och de släppte b-sidor där år 00. Och chans var ju låten som man ville kunna känna igen sig i, spökstaden var täby.
Och varje gång någon, någonstans gillade kent eller broder daniel var det som om jag såg en ny potentiell vän, men oftast resulterade det i att de sa att de gillade "Så nära får ingen gå" eller möjligtvis "Superstar" låten.
Och ingen förtjänade mig ändå.

Sen blev jag mer sur och levde för bd, men kent var fortfarande viktiga, och de släppte vapen & ammunition, jag tog studenten, skivan var rätt dålig hur mycket jag än kämpade för att gilla den. Man kan ju inte svika en vän, eller svek dem mig? De sa inte någonting längre och på kalasspelningen så var det skitdåligt och äcklig publik och kärlekshistorian var slut.

Men inatt lyssnar jag återigen på B-sidor 95-00. Inser att en del spår fortfarande håller, medans en del känns väldigt daterade. Kent var som allra bäst i slutet av 90-talet, även om de, såhär i efterhand, aldrig var särskilt bra som band, bara som låtar. Nuförtiden är de alltsomoftast skamligt dåliga.