Jag, en rasistisk mansgris.
Iallafall om man tittar in i min skivhylla. Ingen svart musik, ingen mörkhyad artist, närmsta är väl Gary (trummisen) i Libertines. Kvinnor lyser lika starkt med sin frånvaro, där har jag tjejen i Comet Gain, några få gästartister på diverse skivor. Sen är det nog slut även där.
Det är skitlöjligt att tänka färger och kön jag vet, men det slog mig för några veckor sen att det ser ganska så löjligt ut. Jag kan iallafall skryta med Sly & the family stone, det första blandade bandet, fast dem finns ju bara på min ipod så det är fusk.
Därför har jag nu (tillslut) köpt Säkert! skivan. Men det räcker inte, jag försöker lyssna på tjejerna, nu ska jag nog försöka mig på Kate Nash, trots att Carro kallar det för lindex musik.
Vi kan ju säga att jag är före min tid, just för att jag inte tänker kön och ras när jag lyssnar på musik, vi kan låtsas att det är så.
Annars läser jag gärna kvinnor som skriver, Ika Johannesson kom in i mitt liv via p3 pop, sen med grymma tidningen SEX och nu senast tidningen Filter vars första nummer var bra, grymt format, bra intervjuver.
Och senaste veckorna har Hanna Fahl (också P3 pop) vikarierat på PSL, vilket hon har skött alldeles utmärkt, såklart.
Jag försöker rättfärdiga mig själv här. lyckas det?
Jag har problem med ett vara en rasistisk mansgris.
Snälla bullen, hjälp mig!
2 kommentarer:
kate nash lindexmusik? vilken förolämpning. det är ju alldeles för bittert för att kunna vara lindexmusik. hon får ta en omlyssning tycker jag.
annars tycker jag du ska ge regina spector och feist en chans. adele är för slätstruken.
Ja alltså, hon jobbar på Lindex och där spelar dem Kate Nash, därför hyser hon agg mot henne.
Feist är väl okej, likaså Regina Spektor, men det är ju inte vad jag är ute efter. Jag är en mansgris.
Adele var riktgit slätstruken, det var hon verkligen. Raderad från datorn.
Skicka en kommentar