Vem ringde 112?

Sippar folköl och slentrianlyssnar på min skivsamling på itunes. Råkar av en felklick hamna i itunesbutiken och ramlar över nya Alexis Weak singeln, visste inte ens att den var på g (fullängdaren har skjutits fram lika mkt som cruel town känns det som).

112 är en headnoddande banger för en klubb på neråtjack eller bara för efterfesten. Han rappar snyggare än de flesta och alltjämt med historieberättande texter, som en annan Bruce Springsteen.

Alexis Weak borde ju vara helrätt i tiden, gör honom störst i sverige nu. Singeln finns än så länge (vad jag vet) bara på itunes, gå dit, köp, köp, köp!

Its the end of an era

Vanligtvis är jag eld och lågor vid ett Håkan Hellström släpp. Minns bara för några få år sedan hur jag spelade För en lång lång tid konstant i ett dygn. Nu var jag inte ens särskilt peppad inför River en vacker dröm/ saknade te havs men likförbannat var det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet på lördagsmorgonen att köpa låtarna på Itunes.
Den här indiekillen har gått vidare, jag är inte längre eld och lågor och kommer på mig själv att tycka Håkans röst låter besvärligt jobbig i River en vacker dröm. Han tar i som Henry Rollins när han sjunger men ut kommer bara ett nasalt kväkande. Ja, så illa är det ju självklart inte, men något har hänt med hans röst. Den borde ligga mixad bakom allting som den är i introt - Håkan Hellström goes radio dept. typ.
Byrds gitarrerna i Saknade te havs gillar jag desto bättre. Håkan sjunger här mycket bättre för han är ju en, när tillfälle ges, fantastisk sångare.
De här två låtarna är inte ens i närheten av att vara några av hans bättre låtar, ändå är de inte dåliga ty det är typiska Håkanlåtar. Det är bara jag som gått vidare, klippt mig och skaffat ett jobb, vuxit upp osv, osv osv.
Men jag kommer självklart ändå hänga på låset och köpa den nya skivan.

Förövrigt undrar jag vad som hände med stilen, vad är det för nåt jävla drägghår? Strandraggare som på det där omtalade högstadiefotot? Varför står han och röker lätt framåtlutad med ciggen mellan tummen och pekfingret som han vore en tjackpundare (tjattras!)? Varför är hans jeans sladdriga och ser ut att vara köpta på coop forum? Varför posar han framför en stad som varken är snygg, häftig eller smutsig, bara tråkig?
Det kanske inte bara är jag som gått vidare...

höstkänslor

Det är fortfarande sommar ute, en alldeles underbar sensommar, men vindarna avslöjar att hösten är på väg. De stormlika vindarna känns som smekningar och jag längtar att få klä mig anständigt igen även om mina ben gör sig bra i shorts nu när min jeansgarderob gått in i väggen totalt.
Snart är vi alla lite snyggare när vi för en gång skull sätter oss i solen för att värma oss på något av alla fik med uteservering.
Grejen med hösten är att trotsa vintern, att gå milslånga promenader för att sedan ramla in på en bar och ta något värmande. Hela tiden med skinnjackan på.
Varje gång sommaren börjar överge oss med smekande höstvindar får jag stor lust att lyssna på Aerospace sista livstecken, ep:n In a place of silver eaves. I all den sommarälskande tween är det höstromantik på hög nivå. Storslagen twee är något som inte växer på träd.
Allt detta och bristen på sömn gav mig en spellista.

Herpes är en tysk invasion

Jag är så jävla svår och indie att mitt för dagen favoritband är ett tyskt band som kallar sig Herpes och som sjunger på tyska.
Som tysklands queera svar på Jay Reatard får de mig önska att jag ansträngde mig mer de där fyra åren i Bergtorpsskolan, men jag var en slacker och tyska kändes vansinnigt svårt så fort grammatiken gjorde sig känd.
Ch-ch-check it out <--- länk.

Dricker öl ur vinglas, vi drar

Hela sommaren har jag spelat Farsta Centrum By Night sönder och samman, refrängen låter farligt lik T-Pains del i I'm on a boat och låten är sådär härligt sommardrömsk utan baelaric beats eller håkan-eufori.

Årets sommarhit? Nu äntligen med video, en fantastisk sådan. (och jag insåg precis att videon är musikvideoversionen av En Kärlekshistoria.)

Night after night

I säkert ett års tid har jag haft en låt på hjärnan, letat som en galning överallt för att få reda på vad i helvete det var, i mitt huvud var det en fantastisk glamrocklåt med en otroooligt medryckande refräng. Den hade förekommit på en av hemvideorna som visades på Edge (ztv).
Nu har Palle så tillslut gjort en av de viktigaste kulturgärningar i år genom att lägga upp mängder av klipp från Edge, däribland hans egen hemvideo, pöbelfilm. Och där är den ju, låten Night after Night av Shaboom.
Känner mig oerhört tillfredställd efter allt sökande efter låten.
Lyssna och se samtidigt ett fantastiskt tidsdokument...

Whatever makes her happy on a sunday night

Satan i gatan vad det där som en gång i tiden kallades indie men nuförtiden bara är nostalgi kan däcka mig ibland. Av någon anledning hörde jag Suede - Saturday Night tidigare idag och det var som om tiden helt plötsligt stod still.
Redan vid första tonerna från gitarren som startar låten är det som om något går sönder inom mig, när Brett Anderson börjar sjunga mer sorgset än vad någon sjungit tidigare är det som om något griper tag i mig, bankar mot hjärtat och får hjärnan att skava och jag mår så himla bra.
Precis som bara fantastisk popmusik kan få en att känna.
Ja jävlar, det var den dagens kick.
Idag fyller Caroline 25! Det ska vi banne mig fira som om det inte fanns en morgondag.

Dagens Vedder

Sommaren är här, och det med råge. Dessa tider är det jobbigare än vanligt att jobba natt. Man åker hem med solen stickande i de trötta ögonen, man sover då det är som varmast och vaknar upp sjöblöt av svett med ett huvud som värker.
Idag var det så varmt att luften var klibbig redan halv 6 på morgonen, jag halvligger i soffan, känner doften av nyklippt gräs. Funderar på om det är läge för en kaffe och vända dygnet helt då man oavsett mängden sömn kommer känna sig dåsig, förvirrad uppsvälld och äcklig.
I den här värmen är man tvungen att sporta korta shorts (tänk wimbledon 1976 fast svart) för att överleva samt upprätthålla någon som helst stil.
Är glad över den nästan totala bristen av hår på benen (det är snyggare så, fråga bara cyklisterna) och lyssnar på män med väldigt ljusa röster.
Låt sommaren börja.

Dum av dig

Är det ändå inte lite lustigt att Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray låter väldigt lika varandra rent musikaliskt. De bröt upp Snook och läser man intervjuverna har de knappt pratat med varandra sen dess. Ändå valde båda samma väg när hiphopen inte längre var rolig.
Carro jämförde dem med Outkast, inte helt missvisande.

The Real World is kind of like the real world

Sommaren är (nästan) här med allt vad det innebär av killar i ribbade, tighta linnen och tjejer i sommarklänning men som fortfarande bär vinterns svarta stövlar. Sommaren drar fram det värsta ur människor.
Till råga på allt har Robyn släppt en ny skiva som höjs till skyarna och Robyn blir betraktad som något slags geni. Jag fattar det inte, jag hatar alla er som hyllar Robyn för det är inget annat än pop. Väldigt harmlös pop, så kör på, spela det när ni halsar Rosé, skaka rumpan om ni känner för det men sluta betraka henne som ett geni. Att hon (de senaste 6 åren) är indie och har egen label är ingen nyhet, inte heller värt att nämnas.
För egen del tål jag inte hennes röst, den skär i mig och beatsen känns sådär lagom tokroliga utan någon direkt udd. Föredrar när hon kör i moll, men allra bäst vore väl om hon försökte sig på EBM. Tuggummipop goes EBM vore nog grymt.

Min, för tiden, favorit när det gäller tuggummi-genren just nu är det här!

Det måste vara spotify

Kollar igenom partiledarnars spotify-listor och inser att Mona Sahlin knappast sammanställt sin lista själv. Sjukt nog har hennes pr-vänner missat att hon älskar Bruce Springsteen, hon dissade fanimig nobelmiddagen för en konsert med gubben från New Jersey. Istället för Bruce har det valts vanlig svenne-indie.
Jan Björklund gillar Sven Ingvars, Michael Jackson och Christer Sjögren, en lång spya från början till slut. Göran Hägglund borde ju ha en del kristna låtar men grupper som Blindside lyser med sin frånvaro istället verkar det som han besitter ett musikintresse, väldigt gubbigt, rockigt och tråkigt men ändock ett musikintresse.
Där Hägglund är väldigt gubbig har Maud Olofsson satsat på en spellista med 11 låtar varav 8 är kvinnor, rättviseförmedlingen jublar?
Lars Ohly, killen som vill sänka skatten för killar som Zlatan påvisar sina douchebag-egenskaper ytterligare genom att ha Staind på sin lista. Tack, men nej tack.
Maria Wetterstrand borde få min röst, men genom att ha kräkmedlet Ane Brun på sin lista tappar hon alla poäng.
Blankröst någon?

Fredrik Reinfeldt har inte själv lagt ut någon spellista, men smaken är väl känd sedan tidigare? Da Buzz, Per Gessle osv. Däremot har Moderaterna en vallåt i år av Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik. En otroligt dålig låt med en text som inte säger någonting, texten är så dålig att jag inte klarar av att lyssna klart. Låten är så kass att om vi spelar upp den för tillräckligt många kommer vi få ett regeringsskifte, vem fan vill rösta på den där skiten?

Cheap Glue

Häromkvällen satt vi återigen med några glas vin och lyssnade på musik, såpass mycket musik att hjärtat började blöda. Främst och allra mest på grund av Ceasars Palace. Bandet som sumpade hjärnan för att få plats med hjärtat. Deras tre första skivor är sådana popattacker att man bara vill släppa allt, bli full, dansa, hångla eller vad man nu blir lycklig av. Själv blir jag lycklig av Caesars Palace, även idag trots att det var flera år sedan de korsade min väg sen sist.
Nog är det svår konst att göra "dum" musik, det är svårt att göra musik som får en att vilja ta ett till glas vin, att glömma bort att det är en morgondag. Varenda spår på Cherry Kicks och Love for the Streets får mig att känna allt det där, som jag var 17-18 igen fast utan all ångest som låg och gnagde.
I fredags ville jag allra mest ligga nästintill utslagen på ett vardagsrumsgolv och bara vråla med i varenda textrad - I extas.
Istället hamnade jag på Pet Sounds --> Debaser och dansade till Big Poppa. Det var väldigt fint det med.

Ny frilla, ny jacka, ny walkman

Visst lever jag under devisen "det är fegt att kolla kontoutdraget" men senaste månaden har varit ganska knaper efter några sjukdagar och en londonsemester på det. Så visst råkade jag kasta ett getöga på kontoutdraget ibland men kände att jag hade det under kontroll. Igår skulle jag beställa ett gitarrställ så att den fylleköpta gitarren kommer fram ur sin skamvrå. Döm om min förvåning när köpet nekas och jag inser att det endast finns 118 kr kvar på kontot. Lite senare på dagen kunde bankomaten på götgatan bara släppa ut 500 sedlar. Tur det var den 24 maj vilket innebär att jag åter är nyrik.

Förövrigt gör man bäst i att kolla in det här gåshudsfina klippet!

En Nick Cave för 10-talet

Att ens förutfattade meningar ska ställa till det för en, den här gången var det flummigt 60-tals utryck, psykedeliska toner och Syd Barret influenser som fick mig dra förhastade beslut. Första singeln från The Horrors andra skiva var inte alls vad jag hade väntat och hoppats på. Stöket och punken var som bortblåst och Faris lät inte längre farlig utan sjöng nästan duktigt. Jag kastade alla förhoppningar i soporna och glömde bort The Horrors.
Nu, ett år efter skivan släppts har jag då tillslut gett den en ärlig chans, och jag inser att det här är bättre än debuten, punkstöket jag trodde var borta finns visst där samtidigt som det är en naturlig, mognare, uppföljare för de här unga killarna. Faris röst får större roll och han visar i låt efter låt vilken fantastisk röst han har. De allra mest enerverande, lätt barnsliga, orgelslingorna har fått ge plats åt drömska, monotona orgelmattor.
Jag skiter väl i The XX, White Lies och annat dravel som pryder NME omslag med "This band will change your life" rubriker.
The Horrors borde vara bandet som förändrar livet på en hel generation ungdomar.

Sverigespelning framåt våren, snälla?

All bound for Mu Mu land

Fick precis en flashback ifrån i lördags när jag försöker få djn att spela KLF, vet inte riktigt om killen fattade vad jag menade trots att jag bokstaverade ytterst långsamt. Han skakade iallafall på huvudet och fortsatte spela intetsägande blipblop.

För 20 år sedan älskade jag KLF - i min värld var de helt klart världens coolaste och bästa band. 3AM Eternal hade ett fantastiskt intro och en refräng som vilken 7åring som helst skulle älska.
Framförallt var det deras videos som slog undan benen på mig, det var ju så jäääävla häftigt. Det var mörkt och farligt. Kolla in kostymerna, man blir knäsvag för mindre.
Nu har jag spenderat nån timme eller två med att youtuba KLF och jag inser att min bild av vad som är "tufft" grundlades när jag såg What Time Is Love videon för säkert 20 år sedan.
Och känslan för pop får jag väl också tacka för, Tammy Wynette sjunger fint i Justified and Ancient som är en poppärla som borde ha fått Neil Tennant att gå i taket.

Tammy, Stand by the Jams

Ack, Sundbyberg

Vi blir aldrig som dom från stan!

Snook är inte ett av dem banden jag gärna talar om, det är något i deras sätt som gjort mig lite skamsen, även fast de lyckats göra några av hiphopsveriges bästa låtar de senaste åren. Nu har Oskar Linnros (Kihlen) gått solo, soulen från senaste Snookskivan har hängt kvar och resultatet låter bra, riktigt bra.
Först singeln heter Ack, Sundbyberg tänk Orup som wigger och det hamnar rätt.
Skivsläpp snart? I väntan fortsätter vi lyssna sönder singeln här!

Ack Sundbyberg, jag blev full och gick runt med stilett för din skull

Åh, Sundbyberg, jag var tolv och jag bröt för o göra dig stolt

Tyst här i mörkret

På Pascals releasefest köpte jag nya skivan på vinyl med tillhörande downloadlänk, det här är tamefan framtiden. Skivor kommer vi (ja skivnördarna alltså) alltid köpa men cd:n har spelat ut sin roll lite. Härligt då att vinylskivan är det optimala formatet där man faktist lyssnar på hela skivan och där omslaget verkligen får ta plats och är viktigt igen.

Förövrigt älskar jag Orkanen närmar sig - helt klart 2010 års bästa skiva, sanna mina ord. Blir alltid lite paff inför hur Pascal lyckas träffa rätt varenda jävla gång.
Tack!

Trettondagen is a joke in your town

Efter jobbet vankades det frukost, trist då att stockholm är en död stad och det inte finns ett fik öppet halv 6. Trettondagen innebär även att centralstationen ligger helt öde utan ens ett pressbyrån öppet. Tji fick vi och missade till råga på allt även tunnelbanan.
Utomhus är det alldeles svinkallt så det biter inte bara i kinderna utan även låren får sig en törn, näshåren blir till is och vaderna värker av kylan.
Nu är jag iallafall hemma och försöker värma upp kroppen med en kall (men stark) öl efter den 3 minuter långa promenaden hem från tunnelbanan där mitt enda sällskap var Phil Lynnott.

Sjukt snyggt omslag btw.

Night after night

Gick och la mig väldigt sent inatt eftersom jag höll på att bli galen. Av någon anledning har jag en låt på hjärnan men har ingen aning om vad den heter eller vem artisten är. Nu på dagen har jag spenderat säkert 2-3 timmar bara på att leta reda på låtjäveln, utan något svar. Det är glammigt och rockigt i stil med Slade, Quiet Riot, Kiss osv med en allsångsrefrän som går runt runt runt typ "Night after night". Det kan stämma in på hundratals låtar, som att leta efter en nål i en höstack.
Just nu är jag således helt slut i huvudet och känner mig alldeles apatisk, har inte rört mig från soffan på 4 timmar. Snart vankas det jobb och jag mår dåligt.

Insåg att det är 5 saker jag vill göra nu i januari och att jag jobbar på alla datum utom ett, less på att fjäska runt och byta pass slog det slint i huvudet så jag gick in på ams hemsida och letade jobb. Insåg att jobbsökarvärlden är en bitch samt att jag faktist trivs med jobbet bortsett från att jag missar så jädrans mycket.

I wish that i could see you soon

Jag fortsätter på min sömnstörda vecka, min kropp vill inte sova mer än två timmar i sträck. Inatt vaknade jag upp och mådde som jag sprungit ett 400 meterslopp. Efter att ha vridit mig i sängen i en timma blev det istället soffläge med korsord och mjölk. Nu ligger jag med datorn på magen, lyssnar på Herman Düne, känner att sömntåget är på väg igen.