Idag jublar vi över att FRA lagen stoppas, åtminstonde tillfälligt.
Och nu på morgonen läser jag att Ingela Agardh är död och jag kan inte låta bli att känna mig nedstämd över det. Trots att jag knappt vet vad hon gjort har jag alltid gillat att se henne i svt, tror bestämt att hon och Fredrik Belfrage ofta var på sändningar från Vasaloppet, samt att hon tävlade med Stefan Holm i På Spåret för några år sedan.
Klart jag sörjer hennes död. Men sen så är döden alltid speciell för mig, jag blir alltid ledsen när någon dör. Som barn kunde jag inte se filmer där folk dog, jag grät alltid. Eller grät gjorde jag inte, jag lämnade bara rummet, gick på toa eller nåt.
I gymnasiet kändes det som att det var någon som hade dött efter varje lov, fast om jag ska minnas rätt så var det väl kanske en 5-6 personer som dog. Ofta efter jul eller påsklovet. Några tröttnade på livet och valde att avsluta det, andra körde ihjäl sig och sina vänner. Och medans skolan hade tyst minut satt jag där i skolbänken, stirrade ner i bänken eller ut genom fönstret och gjorde allt för att dölja hur berörd jag blev samtidigt som hjärnan kändes som introt till Born Slippy.
Det bara är så, jag och döden funkar inte. Varje dag tror jag att ett dödsbud ska nå mig, att en bekant eller familjemedlem är död. Varje dag. Därför är jag så blödig.
Förutom när min gamle skolkamrat blev Hemvärnsmannen med hela svenska folket efter att ha dragit på sig hemvärnskläderna och ställt sig på sextonde våningen i storstugan och skjutit skarpt med sin AK4 över halva täby för att senare skjuta ihjäl sig själv.
Det var lite som om rättvisa hade skipats, ärkesvinet var död.
Det är en snarlik gräns mellan blödig och kall.
2 kommentarer:
Jag kommer ihåg ettan i gymnasiet då det var en stor minnesceremoni för en kille som dog i en flygplanscrash i Italien. Jag blev tårögd av att höra Creed, fattar du? Creed. Och jag kände ju inte snubben överhuvudtaget.
Jag dejtade en kille i gymnasiet. Det var inget jätteseriöst, men vi fikade, gick på bio, promenerade och sånt som man gör när man är sexton. En dag, utan förvarning, gick han ut och hängde sig i skogen. Han lämnade ingen förklaring efter sig, inget avskedsbrev, ingenting.
Hans mamma ringde mig, helt förtvivlad, eftersom hon hade hittat hans dagbok, där han skrivit en del om mig. Hon undrade om jag hade någon förklaring, om han kanske hade berättat något för mig som han hade undanhållit henne.
Jag minns ingenting av vad jag sa till henne, bara att jag gick in på toaletten och kräktes efter telefonsamtalet.
Vad jag vill, förutom att blogga i ditt kommentarsfält, är att säga att jag känner igen mig. Jag har levt med den där övertygelsen om att alla ska dö, när som helst, hela livet. Men senaste åren har det blivit bättre och det är jag tacksam för.
Skicka en kommentar