TV party tonight

Det är mitt i natten, jag har fått i mig nån öl och lite whisky i brist på annat här hemma. Eftersom det är ett ganska snålt tv-utbud klockan 4 på natten låter jag tv4 film stå på, just nu är det Johnny Mnemonic. Döm om min förvåning när jag precis såg Henry Rollins mitt i allt, en riktig WTF upplevelse! Vad hände med integritet och god smak? Hade han taskigt med pengar 1995? kommer jag någonsin kunna lyssna på Black Flag igen?
Just nu känner jag lättnad att Depeche spelar samma dag som Henry Rollins har sin spoken word här i stan.

Äh vafan, det har redan släppt. Henry är fortfarande en hjälte.

Metaphorically Yours

Tog precis en promenad i det höstigaste av väder med stormvindar och kängorna sparkandes i lövhögar medan det började skymma. Nu sitter jag i ett nästintill nersläckt vardagsrum och lyssnar på nya Jamie T (368 är säkert hans bästa låt ever). Finns tusen saker jag borde göra men jag är så jävla dum och lat så jag fortsätter ligga på soffan med katterna bredvid samtidigt som meningslösa såpor á la Greys Anatomy flimmrar förbi.
Kärlek är aldrig som på teve, det är aldrig så sliskigt och enkelt i all sin tristess som film/serieskaparna vill få mig att tro. Därför tittar jag hellre på sitcoms och parodier än något annat.
Därför borde jag ta mig i kragen att titta på den här filmen som Frederik gav till mig någon dag efter vi diskuterat filmsmak.
Problemet däri ligger väl i att jag aldrig har ork nog att se på film, så det blir Vänner, How I met your mother och Seinfeld repriser istället.

Men först, glass!

Dalsland

Häromdagen spenderade jag en hel morgon åt att titta på En Himla Många Program. Serien som kantade hela min uppväxt då det var så gott som det enda jag tittade på av alla vhsband vi hade hemma.
Peter Rangmar är ett komiskt geni, särskilt i den här Dallas parodin.

On the bed, on the floor, on a towel by the door, in the tub, in the car, up against the minibar

Nuförtiden visar Kanal 5 Jimmy Kimmel Show, en talkshow som är helt okej, någonstans mellan rynka-på-näsan-knasig-humor a'la Conan och roligare-roligare-fördomsfull-jänkar-humor a'la Leno.
Men framför allt gillar jag det hela för att det innebär att jag varje dag (verkar det som) får se det här som var roligaste talkshowögonblicket 2007.

Hallå i hålet!

Häromåret började Erich Schült och Odd At Large prata om finkultur, Schült satt (sitter fortfarande) i P2 och pratade. Förmodligen om svår minimalistisk techno och konst.
Själv pratar jag allra helst skräpkultur, jag gillar den, och då pratar jag helst inte om Ricki Lake som allra mest är jänkarkultur (rasbiologen i mig har återigen talat.)
Snarare pratar jag om filmer som Hot Shots, Waynes World och Fast Times At Ridgemont High eller Serier som Just Shoot me, Fresh Prince och det mesta av alla sitcoms som gått på Kanal 5 och Tv3. Sån är jag, en som gillar skräp.
Just nu är jag som mest sugen på att åter se Jönssonligan & Svarta Diamanten, Peter Haber är strålande när han visar upp sin allra mest ångestfyllda sida.
Ulf Brunnberg och Björn Gustafsson (d.ä) gör som vanligt sin sak bra, men Peter Haber, denna übermänniska, uträttar storverk här.
Titta själva!
Det är inte för inte som ett av mina allra mest sagda citat här hämtat från den här filmen. "Va e det här?!" 5.50 in i klippet ovan så visar Haber mer ångest än han någonsin gjort i Beck-filmerna eller i Sunes julkalender/sommar.

Jag borde förmodligen skämmas.

A dreaded sunny day, So I meet you at the cemetery gates

Idag jublar vi över att FRA lagen stoppas, åtminstonde tillfälligt.

Och nu på morgonen läser jag att Ingela Agardh är död och jag kan inte låta bli att känna mig nedstämd över det. Trots att jag knappt vet vad hon gjort har jag alltid gillat att se henne i svt, tror bestämt att hon och Fredrik Belfrage ofta var på sändningar från Vasaloppet, samt att hon tävlade med Stefan Holm i På Spåret för några år sedan.
Klart jag sörjer hennes död. Men sen så är döden alltid speciell för mig, jag blir alltid ledsen när någon dör. Som barn kunde jag inte se filmer där folk dog, jag grät alltid. Eller grät gjorde jag inte, jag lämnade bara rummet, gick på toa eller nåt.
I gymnasiet kändes det som att det var någon som hade dött efter varje lov, fast om jag ska minnas rätt så var det väl kanske en 5-6 personer som dog. Ofta efter jul eller påsklovet. Några tröttnade på livet och valde att avsluta det, andra körde ihjäl sig och sina vänner. Och medans skolan hade tyst minut satt jag där i skolbänken, stirrade ner i bänken eller ut genom fönstret och gjorde allt för att dölja hur berörd jag blev samtidigt som hjärnan kändes som introt till Born Slippy.

Det bara är så, jag och döden funkar inte. Varje dag tror jag att ett dödsbud ska nå mig, att en bekant eller familjemedlem är död. Varje dag. Därför är jag så blödig.
Förutom när min gamle skolkamrat blev Hemvärnsmannen med hela svenska folket efter att ha dragit på sig hemvärnskläderna och ställt sig på sextonde våningen i storstugan och skjutit skarpt med sin AK4 över halva täby för att senare skjuta ihjäl sig själv.
Det var lite som om rättvisa hade skipats, ärkesvinet var död.
Det är en snarlik gräns mellan blödig och kall.

Listen very carefully, I will say this only once

Nu får tyskarna, 16 år efter att serien lagts ner, äntligen få se Allå Allå, emliga armén. Tidigare har det tydligen varit alldeles för känsligt att visa en sådan serie i Tyskland.
Kriget är ett väldigt infekterat ämne. Minns vad Inge från The international noise conspiracy berättade i ett nummer av Denimzine. Han hade spelat på nån klubb och gick till baren och frågade om det fanns någon juice kvar. Bartendern som varit trevlig hela kvällen tittade surt på honom och skrek något.
Tydligen hade han såklart hört Inge fråga "Are there any Jews left?" Stor humor.
Nästan lika stor som de första säsongerna av Allå Allå, sista säsongerna spårade ur lite väl mycket samt att hälften av skådespelarna byttes ut. Men se de första säsongerna, det är tidvis riktigt, riktigt bra.



Om man kollar upp allå allå på youtube hittar man varenda jävla avsnitt styckat i 10 minuters klipp, någon har varit sjukt ambitiös.

Wollie Bollie

Saru?
10 år senare så kommer nu filmen om Kenny Starfighter, Kenny Begins, och peppen är total. Johan Rheborg är helt genialisk i rollen som Kenny Starfighter, åtminstonde tyckte jag det för 10 år sedan. Men efter en snabb koll på youtube så fattar jag att jag inte var ute och cyklade som 14 åring. Många gånger är det genialt.
Mähälium, Dr Deo, Ishlo Pishlo.

Kenny Starfighter formade min tonårstid.

All that matters for a hot woman, is a size of your dick

Nu är jag varken kvinna eller kukintresserad. Bara astrött och får penispump-mail mest hela tiden. Men inget att sörja över.
Sörjer heller inte att musikbyrån är tillbaka ikväll, med bland annat Jamie T och lite annat löst folk från England. Däremot så sörjer jag att en av mina favoritserier just nu, Criminal Minds, också går samma tid, 21.30.
Vilken av dessa pojkar ska man välja.

We're so big we got backup dancers

Hybris, någon? Ett underbart klipp där man får se hur tjockskallig Kanye West är.
Förmodligen har alla redan sett det här, men det var nytt för mig. Kanye är iallafall sur för att Justice fick priset för sin video, och han förlorade. Trots att hans video kostade 1 miljon dollar och hade något så fantastiskt som Pamela Andersson med i videon.

If I dont win, the award show loses credibility.

Han har mage nog att erkänna att han aldrig ens har sett Justice video.
Hybris som sagt.

B is for Brutus, D is for Dangerous

John Mclane, vilken kille, vilken hjälte. En riktigt karl reder sig själv, som man säger. Och varje gång Die Hard filmerna visas, så blir jag som ett litet barn. Kan man göra något annat än att älska de filmerna? Svordomar, svett, blod, vapen, explosioner. Jag blir nästan tårögd och önskar att jag ändå gick och såg fjärde filmen på bio i somras.


Annars var det Skins som vanligt på torsdagar. Inte heller där kan jag hjälpa att jag faller pladask.
Sid och Cassie är verkligen mina favoriter, jag hejar på dem. Trots det överdramatiska så känns den fortfarande någorlunda trovärdig, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att den har ett hjärta som få andra serier har.
Hjärta och Smärta varvat med vapen gör mig knäsvag.

200 channels, and nothing but cats

Så blev vi tillslut "moderna" och skaffade ett så omodernt system som digital-tv ändå är.
Just nu har vi frivisning av alla kanaler, förutom de syndiga sakerna i livet såsom, Golfkanalen, BBC Food och Hustler.
Allt annat får vi se på.
Synd bara att det som visas är skräp. God Channel trodde jag skulle vara kul, det var bara obehagligt. Canal + och tv1000 är överlag riktigt dåligt, om de inte visar någon bra film, som de sedan visar fjorton gånger det kommande dygnet.
Annars är det mest NASN som går varmt här, baseball och amerikansk fotboll mest hela tiden.
You got to gilla the läget.
eller så säger man som Simpsons citatet i rubriken.

Och på nätterna är det naket överallt.

She's got a whole lot of nothing in there

David Letterman är min hjälte.
Leno och Conan hade fegat ur, börjat prata parfym, skitmusik och b-filmer.
Letterman vägrar sluta prata om fängelsevisiten och är allmänt dryg mot Paris.

Paris Hilton får sig en rejäl omgång av Letterman, som inte är rädd för att visa sitt förakt mot sina gäster!

You're not depressed, You're Bored

Medans resten av svenska folket går helt bananas över Lost, House, Heroes, Dexter, eller vilken hypad serie som helst. Så tittar jag lite oförstående på dem, visserligen verkar Heroes helt okej, Dexter kan säkert bli bra.
Men det finns bara en serie i mitt huvud just nu. Skins som började på femman för några veckor sen är över all förväntan. It could happen som man kan säga. Sällan känns en serie så trovärdig, så som jag känner inför skins antar jag att alla andra kände inför Spung, (ni vet, skitserien där skådespelarna var närmare 35 än 20).

Jag älskar Cassie med ätstörningar och en bråkande hjärna.
Älskar även Sid, loser,oskuld, bästa kompis med Tony som kör med honom. Hamnar i klister och åker dit. Kär i Tonys flickvän blir livet miserabelt utan att han ens ställer till det för sig.
Annars så gör de sånt ungdomgar gör i Bristol, och alla andra städer med. Går i skola, super, knarkar, festar and so on.
Varje dag är en ny chans.
Det ligger en känsla över hela serien, trots den humoristiska tonen så är det ett stort allvar, stora känslor. Jag älskar det.

För första gången på väldigt länge framställs den tiden i livet på ett ärligt sätt, utan klyschor och moralkakor. Förhållandena vänner och ovänner emellan framställs på ett sätt som känns både uppriktigt och ärligt, inga skygglappar någonstans.
Att vara 17 har aldrig sett bättre ut på tv.

Arcadian dream has all fallen through, but The Albion sails on course

Såg en stund på Upp till Kamp igår, verkade vara en helt okej serie, trovärdig som man säger. Och generations berättelser är sådant jag är svag för.
Men, har vi inte fått nog av de här generationerna nu? Hur många gånger har inte 68 rörelsen och eftersläntrarna fått sina historier berättade?
Jag vill ha en generations serie/film/bok som handlar om mig, min generation, inte något gammalt.

Sponsored by destiny

Om man som jag kommer från en familj full med sportnördar så är Friidrottsvm en speciell höjdpunkt. Det är inte så att min familj är särskilt hurtig, vi har bara alltid kollat väldigt mycket på en del sporthändelser, Tour de france, vm i olika sporter osv. Men störst är ju såklart OS.

I familjen är det nog Friidrott som gillas bäst, därför är sommar-OS en höjdpunkt vart fjärde år. Och nu i dagarna är det ju VM, kan tänka mig att familjen i Täby sitter bänkade, inget direkt tjoande och skrikande när uvinner, bara ett seriöst tittande.
Och jag vaknade tidigt idag, satte såklart direkt på svt för att höra Jakob Hård kommentera föröksheaten i 100 meter.
Jakob Hård är en favorit, precis som Roberto Vacchi och killarna som kommenterar längdskidåkningen på svt.
Kanske beror det bara på att det är så jag är uppväxt, att titta på sport, att gilla de här kommentatorerna, hela min uppväxt är ju präglad av ett seriöst sport-tv-tittande.
Utövande är för pöbeln.

Project Pussycats

Carro kollar på sin älskade skräpteve. Jag gillar också skräpteve, verkligen. Men Project runway tröttnar jag lätt på. När hon sen ska se pussycat dolls grejen blir jag nog rastlös. Även om det är på ett ironiskt hånande sätt, så pallar jag inte. Vill ju bara barmhärtighets mörda tjejerna som är med i det programmet.

Colors går på tv6. Robert Duvall och Sean Penn är stenhårda mjukis-poliser i Hooden. Om det är något jag är svag för är det filmer som utspelar sig i "The Projects", en av de filmer jag såg mest under min tidiga tonårstid var nog Boyz n the hood. Ice Cube och Cuba Gooding Jr var gangstern och hans duktiga brorsa.
Men Colors var snäppet bättre. Blir en nerladdning/köp av den filmen så jag kan se den om och om igen.

Nu sitter jag istället, med datorn i knät och tittar på teven när carro ropar. I pausen är det How its made på discovery som gäller. Mitt absoluta favoritprogram.

G-I-D-E to the E-O-N, It's Gideon

Nu har jag en ny favoritserie, en serie som bara blir bättre och bättre för varje avsnitt. Criminal Minds gör att jag vill vara ledig fredagar eller söndagar (repris är också en sändning) så att jag får se mitt nya favoritprogram. Serien har allt en "kriminalserie" ska ha. Det är outcasts som jobbar för FBI med profilering av psykopater som de sedan jagar.
Och jag älskar det.

Allt från Gideons hårda yta men mjuka inre, till nörden som pratar snabbt och gärna blir exalterad. Inte att glömma har vi även Thomas Gibson (som spelade Greg i Dharma & Greg) som är precis sådär känslokall och ändå supersnäll som man förväntar sig att han ska vara.
Hell, även datanördstjejen som bara sitter kvar på kontoret är bra.
I like it.


Nej fan, nu är det jäkligt sent, fåglarna har börjat kvittra, det är ljust ute.
Dags att sova.