Den här nojjan, jag måste bli av med den. Kan inte gå runt och vara livrädd hela tiden, oroar mig konstant. Allt beror på att jag är fruktansvärt egocentrerad. Me Me Me. Det handlar om mig, alltid jag ingen annan.
Hur många gånger ska jag behöva, med bestämda steg, bara gå förbi en butik/restaurang/klubb/frisör och snegla in genom fönstret istället för att gå in. Vända om efter ett par hundra meter bara för att göra om proceduren. Kanske på fjärde försöket går jag in, om jag går in överhuvudtaget.
Scenariot hur jag BORDE göra spelas upp i huvudet 100-tals gånger. Jag vet hur enkelt det är, planerar det in i minsta detalj.
Och varje gång slutar det på samma sätt ändå.
Hold me closer Tony Danza.
Vad genialt om Elton John faktist sjöng det.
4 kommentarer:
Rädslan, ja. Önskar jag kunde säga något bra om den, fast det skulle nog vara lite för mycket blind som leder blind. Men jag har läst och jag tror jag förstår.
(Och tiny dancer/Tony Danza - pure genius!)
Ja, vi har Vänner att tacka för Tony Danza, det är så klockrent!
Jag försvarar min rädsla "the gift of fear" som dom pratade om på Oprah. man är rädd av en anledning, det är vår primalainstinkt och den ska man följa, typ.
Ja, Oprah har sällan fel.
Skicka en kommentar