Autisterna, inte bandet, min familj är det vi pratar om.
Min mamma hade så rätt då hon vid ett tillfälle sa att vi allihopa var som ett gäng autister, och hon borde veta, hon som jobbat med autistiska barn de senaste 10 åren. Vi var över till Täby idag för att fira min födelsedag med familjen, man står inte ut hos dem så mycket längre än drygt en timma. Sedan går diskussionerna för långt, småtjaffs och panikskrik över att det finns en risk att man spiller på duken som inte ens är en speciell duk.
Nej, min familj gör sig bäst en och en.
Och nu är det mitt i natten igen, Carro sover, jag tömmer ett vinglas i ett försök att bli trött, Weezer är återigen mitt favoritband, Rivers Cuomo är snyggast i världen, han är sjuk i huvudet och jag älskar det. Såklart.
Blåa och Gröna albumen i all ära, men Pinkerton är min favorit, all time. Även om jag gillar självföraktet och låtarna på Make Belive, men den skivan är lite väl lång för mig.
Nu har jag nya albumet The Red Album (såklart) mitt framför nosen. En första lyssning gör mig inte besviken, snarare förvånad över att det är minst lika bra som mycket annat det har gjort, även om det inte är en Pinkerton.
Sova kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar