Häromdagen berättade Carro hur hon faktist kände att Bandhagen är hemma nuförtiden, jag hade en liknande upplevelse igår.
Småsprang till tunnelbanan i skanstull (det är långt från nedgång till perrong) för att hinna med mitt tåg och väl på tåget tryckte jag direkt näsan långt ner i Sonics lista över årets skivor.
När jag tillslut tittade upp känner jag inte igen mig och inser att jag (ännu en gång) hamnat på Farsta tåget och utanför fönstret var Blåsut. Istället för att rusa upp och ut ur vagnen för att åka tillbaka till stan så ploppade det upp tre andra lösningar i huvudet.
Fortsätta ända till Farsta och därifrån ta bussen hem. Hoppa av i Hökarängen och gå hem. Mitt slutgiltiga val blev att hoppa av redan i Skogskyrkogården och ta bussen hem, snabbt och enkelt.
Sådana grejer som innebär att jag kan alla flyktvägar till och från Bandhagen gör att det är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar