Dream baby, Dream

Återigen har jag problem att sova, något som jag haft mest hela livet.
Suicide gör mig sällskap. Inatt började det förmodligen med att jag satt och lyssnade på Bruce Springsteen. Allra första gången jag ens fick för mig att ge Bruce Springsteen en chans var när jag läste en krönika på någon nättidning (twisterella?) och jag fick reda på att han hade lyssnat väldigt mycket på Suicides första skiva vid inspelningen. Tydligen älskade han Suicide, vilket vi fått erfara dels av låten State Trooper som är kraftigt influerad av Frankie Teardrop och hans version av Dream Baby Dream.
Själv är jag mer fäst vid Suicides skiva A Way of Life. Där Wild In Blue inleder och Alan Vega låter sådär galen som bara han kan för att sedan övergå till att låta som en ledsen hundvalp i I Surrender, den bäst balladen jag någonsin hört.

Just nu sitter jag dock och lyssnar på första skivan, galenskapen där får mig att känna mig hemmastad samtidigt som min Singel Barrel JD smakar fantastiskt.
Frankie Teardrop är förmodligen den mest skrämmande låten någonsin, ur alla synpunkter.
Häromhelgen var det skivmässa och jag fick med mig den här darlingen hem.