Efter en efter-jobbet-frukost som höll i allt för länge på grund av en sjukt rolig filmlek halvligger jag nu tillslut här i soffan, apmätt och förmår mig inte ens gå till sovrummet. Än mindre borsta tänderna, istället lyssnar jag på Franke och tänker tillbaka till i fredags.
Förväntningarna var inte direkt där, jag ville mest se dem ordentligt istället för den där halva konserten jag såg med dem på Popaganda för en mängd (6?) år sedan.
När de väl steg på och Niklas Franke såg fullkomligt galen ut kände jag på mig att det kunde blir något utöver det vanliga.
Trots att de allra mest spelade låtar från senaste skivan var det sinnessjukt bra. Alldeles för hög volym där alla instrument och sången dränktes i varandras ljud. En enda stor ljudvägg helt enkelt, med en väldigt karismatisk frontfigur.
Några rockklyschor och en hel del rundgång senare så var det över. Mina öron kände av konserten även på söndagen och jag var nöjd, nästa gång vill jag höra fler låtar från första skivan så kan jag bli alldeles tom inuti istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar