När bd hetsen var som störst i mitt huvud var bandet som allra mest uträknat. I väntan på Cruel Town dök några kids från småland upp, de hade lyssnat på bd både en & två gånger, bandet kallade sig för Esther. Självklart föll man pladask, för det var ju så charmigt och just där och då ett bra substitut. Det skrevs om Esther mest överallt, kultursidorna intervjuvade dem och bomben hypade dem rejält.
Mitt i all hype spelade dem på allhuset samma kväll som det då relativt okända, osignade Shout Out Louds. Esther var kungar den kvällen.
Sen hände ingenting mer, förståeligt inser jag nu när jag hittade låtarna i en mapp på datorn. Otroligt charmigt visserligen, men bra? nä du, den gubben går nog inte.
Det här var deras "hit": Oh Sophie Oh
3 kommentarer:
Man kan faktisk komma jävligt långt med charm. Och Esthers två EPs är fortfarande mycket bättre än Shout out Louds.Pretentiösa, hjärtlösa jävla medelklassslynglar....
oh sophie oh är ju faktiskt en riktig kanonlåt, trots att min flickvän bara garvade när alla instrument faller in i början och låter så...veka. jag minns när de var med på det där ungdomsprogrammet, som den gången sändes från växjö. det var bra skit. flaxigt, naivt men väldigt skönt.
Alltså Olle, länka Oh Sophie Oh igen!
Skicka en kommentar