En Nick Cave för 10-talet

Att ens förutfattade meningar ska ställa till det för en, den här gången var det flummigt 60-tals utryck, psykedeliska toner och Syd Barret influenser som fick mig dra förhastade beslut. Första singeln från The Horrors andra skiva var inte alls vad jag hade väntat och hoppats på. Stöket och punken var som bortblåst och Faris lät inte längre farlig utan sjöng nästan duktigt. Jag kastade alla förhoppningar i soporna och glömde bort The Horrors.
Nu, ett år efter skivan släppts har jag då tillslut gett den en ärlig chans, och jag inser att det här är bättre än debuten, punkstöket jag trodde var borta finns visst där samtidigt som det är en naturlig, mognare, uppföljare för de här unga killarna. Faris röst får större roll och han visar i låt efter låt vilken fantastisk röst han har. De allra mest enerverande, lätt barnsliga, orgelslingorna har fått ge plats åt drömska, monotona orgelmattor.
Jag skiter väl i The XX, White Lies och annat dravel som pryder NME omslag med "This band will change your life" rubriker.
The Horrors borde vara bandet som förändrar livet på en hel generation ungdomar.

Sverigespelning framåt våren, snälla?