Ison & Fille var det där bandet som släppte en slacker anthem för 10(?) år sedan som jag älskade. De var bandet som jag såg på ett alldeles för svettigt kafé 44. Ett band jag alltid gillat och respekterat men aldrig gått upp i brygga över.
Tills nu.
Nya skivan ger en gåshud på var och vartannat spår. De har äntligen lyckats hitta helt rätt i deras vardagsbetraktelser. Det är klubbanthems och ballader. Det handlar om att växa upp, om livet efter 25. Det är minnesbilder från tonårstiden och drömmarna som fortfarande lever kvar.
Kanske beror det på att jag själv är precis där också. På väg att bli gammal men fortfarande ung.
Vad vet jag, skivan träffar hursomhelst rätt i mellangärdet.
Masse och Mackbeats har styrt upp jävligt bra låtar, Veronica Maggio och Snook har samplats. Sånt är livet får sig en refräng.
Ison & Fille har en chans att bli stora, på riktigt. De går hem både hos förortskidsen, innerstadshipsters, min mamma och alla som någonsin headnoddat.
1 kommentar:
ja, gåshud var fan ordet!
Skicka en kommentar