Igår läste jag hipster-kristoffers text om våld efter han blivit misshandlad helt oprovocerat.
Tänkte igenom mitt liv och insåg att jag själv aldrig fått stryk, visst har jag hamnat i bråk några gånger i högstadiet men då har jag oftast varit den som startat det hela genom att vara onödigt dryg. Jag kunde vara en riktig liten skitunge i högstadiet. Men att hamna i bråk på gatan, oprovocerat eller ej har aldrig hänt mig. Nu har jag jobbat nattid i över 6 år och har promenerat genom Stockholm alldeles ensam väldigt många nätter och tidiga mornar.
Det närmsta jag kommit våld var en gång under Vattenfestivalen när ett gäng kickers tryckte upp mig mot en vägg vid Drottninggatan. Det blev inget mer än så, och har aldrig blivit.
Däremot har jag blivit av med cyklar, alltid blivit förbannad och lite ledsen då det hänt. Imorse när jag kom hem från jobbet var min nya fina cykel borta. Det var min käraste ägodel och jag kände mig så dum och påhoppad när den var borta.
Om man blir så knäckt av en cykelstöld kan jag inte ens tänka mig in i hur man känner sig efter att oprovocerat bli nerslagen på stan.
Helvete vad jag inte vill vara med om det.
Imorgon är en ny dag, det ska stöldanmälas, försäkringsbolagssnacka och jag ska leta ny cykel.
Är otroligt sugen på att köpa en likadan som jag hade, den var perfekt. Men tillräckligt dyr för att det ska kännas på kontot.
Måtte djävulen ta alla cykeltjuvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar