You're not depressed, You're Bored

Medans resten av svenska folket går helt bananas över Lost, House, Heroes, Dexter, eller vilken hypad serie som helst. Så tittar jag lite oförstående på dem, visserligen verkar Heroes helt okej, Dexter kan säkert bli bra.
Men det finns bara en serie i mitt huvud just nu. Skins som började på femman för några veckor sen är över all förväntan. It could happen som man kan säga. Sällan känns en serie så trovärdig, så som jag känner inför skins antar jag att alla andra kände inför Spung, (ni vet, skitserien där skådespelarna var närmare 35 än 20).

Jag älskar Cassie med ätstörningar och en bråkande hjärna.
Älskar även Sid, loser,oskuld, bästa kompis med Tony som kör med honom. Hamnar i klister och åker dit. Kär i Tonys flickvän blir livet miserabelt utan att han ens ställer till det för sig.
Annars så gör de sånt ungdomgar gör i Bristol, och alla andra städer med. Går i skola, super, knarkar, festar and so on.
Varje dag är en ny chans.
Det ligger en känsla över hela serien, trots den humoristiska tonen så är det ett stort allvar, stora känslor. Jag älskar det.

För första gången på väldigt länge framställs den tiden i livet på ett ärligt sätt, utan klyschor och moralkakor. Förhållandena vänner och ovänner emellan framställs på ett sätt som känns både uppriktigt och ärligt, inga skygglappar någonstans.
Att vara 17 har aldrig sett bättre ut på tv.