I was a teenage pretty boy

Jag var aldrig en Teenage Pretty Boy, även om ett par tjejer faktist hängde utanför min port dagarna i ända när jag var 12 år och gick i sexan. Backstreet Boys hade precis slagit igenom med sin första singel, tydligen var jag lik Nick Carter och fick brev, bilder, kort osv i brevlådan där hemma, jag skämdes mest hela tiden.
Närmare en pretty boy än så kommer jag inte.
Önskar istället att jag var lite macho, lite mer korkad och hård så att jag med rätta skulla kunna gilla Henry Fiats Open Sore. I sina bästa stunder (Cocaine improves your tennis) är de rakt igenom fantastiska.
Få saker ser jag framemot i år, en av dem är Håkans skiva och konsert samt Pascal på debaser nu på fredag.
Men någongång nu i mars (eller var det april) ska Henry Fiats spela på Debaser, jag tänkte försöka se dem för en andra gång.
Senast var det oroväckande bra, ska jag lyssna på sånt? Körerna fick mig på knä, melodierna bakom den hårda fasaden med skidmasker kunde inte göra mig annat än förälskad.
Den som ändå var 14 år med en skateboard igen.