I fredags lyssnade jag på sommarprat i P1 för första gången på många år. Då var det nog 1999 och Lukas Moodysson pratade, han spelade Broder Daniel. Jag älskade det, såklart, mannen som gjort det senaste årets bästa film spelade bd! Vad han egentligen pratade om minns jag inte, minns inget allts förutom spelandet av bd!
Nu i fredags var det Annika Norlin som skulle spela sina 10 favoritlåtar, en bra ide så jag var tvungen att återigen lyssna. Mestadels var det halvbra låtar och ganska fint prat om det hela. Men det enda som fick mig att hajja till var när hon spelade Jonathan Richman - That summer feeling, den låten tillsammans med förklaringen om varför hon valde den gjorde min dag.
Den där sommarkänslan, att hur bra allt än är kommer det ändå att skita sig. När jag gick i skolan var sommarlovet bara roligt i nån vecka, sedan började jag räkna ner hur långt det var tills jag skulle börja igen. Njuta av ledighet? Nej jag bävade inför när jag inte var ledig något mer.
Stressad som få ville jag göra allt och lite till, ville leva ut ordentligt, "explodera" som Håkan Hellström säkert hade sagt. Allt rann såklart ut i sanden medans jag stressat tittade i almanackan och insåg att det redan gått tre veckor av lovet.
Varje lov var så, jag hade svårt att njuta av ledigheten och så är det fortfarande. Efter en veckas semester började jag redan oja mig för att behöva jobba igen, sörja över att aldrig ses när jobbet kallar. Istället för att faktist njuta av vad jag har just här och nu.
Jag blickar alltid framåt i tiden och glömmer bort nuet.
Det är min Summer Feeling som kommer att jaga mig i resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar