Lets not shit ourselves

I'm growing out my hair like it was when I was single
It was longer than I'd known you, I had no money then
I had no worries then at all
But with such a high standard of living I just feel like I am dying
I would start an argument but you can barely even talk
But there is always good reason for your silence
You have to take care of some business
So I fix your plate and I stay out of the way
And you will stay like that forever, right in front of your computer
You'll look up one day but you won't recognize me

Hur fantastisk var inte Conor Oberst där runt 2002 - 2003? Allt han släppte under den tiden skulle lätt kunna kvala in på min topp 20 lista.
Desaparecidos - Read Music. Speak Spanish är det ultimata soundtracket för alla 20-någonting, och sammanfattar allt vad gäller karriär, förhållanden, bostadsköp och all ångest som framkallas just där då. Tonårsångestens Conor var borta och nu var det dem riktiga I-landsproblemen som gällde.
Hur kan man inte falla för det?
En stund efter det kom Lifted... skivan som fick recensenter att kalla Conor Oberst för en ny Dylan, jag skulle säga att han är bättre än Dylan.
Sen blev det O.C hype och alla kids älskade Bright Eyes, vilket självfallet är bra men samtidigt började Bright Eyes kännas frikyrkligt (har han blivit troende eller är det bara elaka rykten pga hans look?), vit kostym och kristlig frisyr gjorde mig rejält avtänd.

2002 var ett fantastiskt år. På Read Music. Speak Spanish lyckades Conor på något vänster formulera de mest angelägna texterna jag någonsin hört. Det är kritik mot kriget, mot jobbhets, pengahets, villa-vovve-volvo hets, Starbucks, gallerior och allra mest ett ifrågasättande av livet självt.
Skulle det inte vara mer än så här?

Men skit i det nu. Soloalbumet är bättre än Cassadaga, Conor Oberst kan bli min hjälte igen.