Häromkvällen satt vi återigen med några glas vin och lyssnade på musik, såpass mycket musik att hjärtat började blöda. Främst och allra mest på grund av Ceasars Palace. Bandet som sumpade hjärnan för att få plats med hjärtat. Deras tre första skivor är sådana popattacker att man bara vill släppa allt, bli full, dansa, hångla eller vad man nu blir lycklig av. Själv blir jag lycklig av Caesars Palace, även idag trots att det var flera år sedan de korsade min väg sen sist.
Nog är det svår konst att göra "dum" musik, det är svårt att göra musik som får en att vilja ta ett till glas vin, att glömma bort att det är en morgondag. Varenda spår på Cherry Kicks och Love for the Streets får mig att känna allt det där, som jag var 17-18 igen fast utan all ångest som låg och gnagde.
I fredags ville jag allra mest ligga nästintill utslagen på ett vardagsrumsgolv och bara vråla med i varenda textrad - I extas.
Istället hamnade jag på Pet Sounds --> Debaser och dansade till Big Poppa. Det var väldigt fint det med.
