Trettondagen is a joke in your town

Efter jobbet vankades det frukost, trist då att stockholm är en död stad och det inte finns ett fik öppet halv 6. Trettondagen innebär även att centralstationen ligger helt öde utan ens ett pressbyrån öppet. Tji fick vi och missade till råga på allt även tunnelbanan.
Utomhus är det alldeles svinkallt så det biter inte bara i kinderna utan även låren får sig en törn, näshåren blir till is och vaderna värker av kylan.
Nu är jag iallafall hemma och försöker värma upp kroppen med en kall (men stark) öl efter den 3 minuter långa promenaden hem från tunnelbanan där mitt enda sällskap var Phil Lynnott.

Sjukt snyggt omslag btw.

Capitalism stole my virginity

I torsdags åt jag dyr frukost på Bakverket och gick sedan till Belgobaren för att dricka dyr öl.
När jag berättade det här för min kära mor igår så kallade hon mig kapitalist som äter frukost för 75 spänn och köper öl för 75 kr flaskan.
Att det hela allra mest för en engångsföreteelse tror jag att hon inte hörde.
Men faktum är ju att jag gillar att göra shapea upp mig. Snobbism är alltid rättfärdigat när det handlar om att ett djupt intresse, eller om man bara vill vara dryg. Framför allt gillar jag snobbism när det handlar om att göra en skillnad mellan vi och dem. Som när man refererar till musik i serier och filmer, så som det görs alldeles genialt i Nilecity och Percy Tårar. I det sistnämnda bjuds man på referenser i så gott som varannan mening.
Jeffrey Lee Percy är ett fantastiskt påhitt, på samma sätt som att alla Fanzines inne på Pet Sounds har Pulp titlar.
Att vara snobbig är inte alltid något negativt.

Frukosten var kanske inte värd 75 kr, men det berodde nog mest på att jag inte var så överförtjust i den kardemumma strödda yoguhrten. Däremot var en flaska Bush helt klart värd sitt pris.
Men jag förstår att det sticker i min mammas arma arbetarhjärta.