Its the end of an era

Vanligtvis är jag eld och lågor vid ett Håkan Hellström släpp. Minns bara för några få år sedan hur jag spelade För en lång lång tid konstant i ett dygn. Nu var jag inte ens särskilt peppad inför River en vacker dröm/ saknade te havs men likförbannat var det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet på lördagsmorgonen att köpa låtarna på Itunes.
Den här indiekillen har gått vidare, jag är inte längre eld och lågor och kommer på mig själv att tycka Håkans röst låter besvärligt jobbig i River en vacker dröm. Han tar i som Henry Rollins när han sjunger men ut kommer bara ett nasalt kväkande. Ja, så illa är det ju självklart inte, men något har hänt med hans röst. Den borde ligga mixad bakom allting som den är i introt - Håkan Hellström goes radio dept. typ.
Byrds gitarrerna i Saknade te havs gillar jag desto bättre. Håkan sjunger här mycket bättre för han är ju en, när tillfälle ges, fantastisk sångare.
De här två låtarna är inte ens i närheten av att vara några av hans bättre låtar, ändå är de inte dåliga ty det är typiska Håkanlåtar. Det är bara jag som gått vidare, klippt mig och skaffat ett jobb, vuxit upp osv, osv osv.
Men jag kommer självklart ändå hänga på låset och köpa den nya skivan.

Förövrigt undrar jag vad som hände med stilen, vad är det för nåt jävla drägghår? Strandraggare som på det där omtalade högstadiefotot? Varför står han och röker lätt framåtlutad med ciggen mellan tummen och pekfingret som han vore en tjackpundare (tjattras!)? Varför är hans jeans sladdriga och ser ut att vara köpta på coop forum? Varför posar han framför en stad som varken är snygg, häftig eller smutsig, bara tråkig?
Det kanske inte bara är jag som gått vidare...

Jag vill se dem där skyarna igen

Håkan Hellström spelar på Grönan ikväll, jag är så otroligt tacksam att jag jobbar. Annars hade jag förmodligen åkt dit och blivit rejält förbannad på det inövade och stela mellansnacket, på saxofonisten som förstör varje låt, på det gubbiga utrycket han numer för sig med.
Håkan Hellström live 2009 är inget jag vill uppleva.
Vill man ändå gå och se bra svensk popmusik ikväll rekomenderar jag Christopher Sander i Allhelgona kyrkan på söder, senast var det en otroligt vacker spelning.

Istället för sömn: listor

När för första gången hörde Springsteen-pianot sätta igång Håkan Hellströms låt För en lång lång tid så föll jag, så som jag alltid gör när det vankas första singel för Håkan. Den slog undan benen på mig och just där och då trodde jag att det skulle bli håkan-feber all over again, i tuff kamp med Pascal om årets skiva.
Vilken flopp det visade sig bli med en skiva där hälften av låtarna hade kunnat slopas. Och med minnet från de två riktigt usla konserterna jag såg med Håkan i år är besvikelsen stor. Men så rymmer skivan även ett par spår som skulle kunna vara hans bästa någonsin. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger är en sådan låt, och av den enkla anledningen har Magic Numbers valt att spela den live, på svenska och allt. Magiskt! (24.45 in i klippet)

Så hur ser då listan ut över årets skivor? Just nu vet jag inte då julstress och sömn som står i vägen för att listan ska kunnas göra klart. Men toppstriden står mellan Skottland och Visby, så enkelt är det.

Bad Bad Bjurman Brown

Håkan Hellström, texter om ett popfenomen damp ner i brevlådan idag. En bok bestående av texter, repotage, recensioner om Håkan Hellström.
Kul med nostalgi och fina texter. Det slår mig allra mest är ändå hur mycket jag saknar Per Bjurman. Ja, jag vet han skriver fortfarande i aftonbladet. Men jag saknar Bjurman när han hade sina måndagskrönikor. Varje måndag köpte jag aftonbladet enbart för att läsa honom. Det var på den tiden som han hade flickvän, var ganska många kilo lättare och pratade om Debaser som det bästa som hänt Stockholm sen tunnelbanan. Han hade förmodligen rätt, som han ofta hade.
Jag saknar passionen i hans texter, i de bästa stunderna var hans texter bättre än musiken han skrev om, det gav mer.
Nuförtiden är han en ensam gubbe i New York som mest skriver om restaurang besök, sport och New York historia som han försöker efterleva.
Vem ska ta Bjurmans plats? Jag önskar att Gustav Gelin skrev mer än sin blogg och mer än fotboll, han skulle kunna ta platsen.

Raden här nedanför säger kanske inte så mycket om hans storhet, men jag tycker det är vackert.

15 november kommer Håkan Hellström till min hemstad.
Då ska jag vara ledig, dricka drinkar och stå längst fram med min bäste vän och skråla med i varenda textrad.
Jag längtar intensivt.


Nu drar jag iväg på popquiz!